Skip to content

Ett icke önskat ekonomiskt debattinlägg

november 30, 2012

SR P1 Vetandets Världs intressanta programserie under hösten om ekonomi som vetenskap har diskuterats i sociala medier. Bland annat på bloggen ”Ekonomistas”, dit skickade en vän till mig ett inlägg, men inlägget lyftes bort, inte bara en gång, utan två gånger.  Därför publiceras det här.

I den femte delen av SR P1 Vetandets Världs serie om ekonomi som vetenskap som sändes den 9 november var det en debatt mellan Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds Universitet, och Olof Johansson-Stenman, professor i nationalekonomi vid Göteborgs Universitet. Programmet kommenterades i sociala medier, bl.a. på bloggen Ekonomistas där bloggaren och ekonomen Robert Östling diskuterade vem som vunnit radiodebatten.

På det blogginlägget skrev min gamle vän José L Ramirez, professor emeritus i humanvetenskaplig handlingsteori, ett inlägg som togs bort inte bara en gång, utan två gånger av Robert Östling trots att denne påbjudit läsare att lämna sina kommentarer.  Eftersom José inte har någon egen blogg publicerar jag inlägget här nedan.

Längst ned på sidan finns länkar till såväl det intressanta radioprogrammet, ekonomistas hemsida samt de diskussionsteman där inlägget fanns innan det togs bort.

Det censurerade inlägget

 

”Diskussionen om pengar tar aldrig slut, som om ”ekonomi” hade med pengar att göra. Vad är pengar för något? Under en tid ville man göra tulpaner till betalningsmedel. Pengar är betalningsmedel utan eget värde. Precis som ett löfte eller ett kvitto. De ska vara en måttstock av det man producerar i överskott, så att man underlättar (t o m möjliggör) att byta varor eller tjänster med varandra. Inom familjen eller mellan vänner behövs inga bytesmedel.

 

Mynt blev för tungt och byttes mot pappersbevis eller registrering av inkomna och utkomna värden. Men det som krävs då är en medveten ”ekonomi” i egentlig mening: dvs. hushållning med själva varu- och tjänsteproduktionen och fördelningen av bruksvärden med varandra. Genom att blanda ihop bruksvärden med bytesvärden (nytta med pengar)blir hela utbytet en väldigt röra. Man kan inte äta guld eller pengar. Genom att låta pengar ta över värdet kan man utnyttja varandra, roffa åt sig och uppmuntra produktion av helt onödiga saker eller erbjudandet av helt meningslösa tjänster.

 

Pengar är löften (kredit, från ”credo”). De skulle vara en måttstock på våra förtjänster och våra behov, men de duger inte ens som given måttstock, eftersom pengar inte behåller sin värdemängd och sina mått oförändrade. Det är som om mina skor vore 39 stora den ena dagen och 42 den andra. Eller som om 1 kilometer vore 573 meter lång den ena dagen och 1054 den andra. Som matematik är pengarna bara en fiktion. Pengar i en s.k. fri marknad (där tillgång och efterfrågan bestämmer vad som ska vara nyttigt och dyrt eller billigt) uppmuntrar bara slöseri och asocialt beteende.

 

Politiken borde visserligen reglera ekonomin, dvs. produktionen och värdet av varor och tjänster, men inte ”pengahushållning”. Man kan inte ”hushålla” på ett tryggt sätt med pengar, eftersom de byter värde och aldrig kan hålla en fast måttstock på någonting. Att blanda ihop Ekonomi med Krematistik (så heter pengaanvändningen) är bara destruktivt och visar vilket samhälle vi har. Ekonomi handlar om etik, inte om slumpmässigt utbyte oss emellan. Att dyrka Mercurius (MarknadEN) som en gud och tro att det är bra att var och en har rätt att roffa åt sig så mycket hen vill (det heter konsumism) och att det finns en osynlig hand och ett socialt kaos som kan behandlas som en ”lag” om tillgång och efterfrågan, är ovärdigt civiliserade människor och moderna samhällen. Det enda vi gör är att se till att människor misshandlas och att jordens resurser tar slut allt fortare. Pengadyrkan främjar bara krig, elände och flykt i Aniaras skepp till andra planeter.

 

Att vi ska hålla fast vid en s.k. ”nationalekonomi”, som påstår sig vara en vetenskap och att därmed försörja några och lura andra, och att inrätta t o m ett påhittat nobelpris utan Alfred Nobels önskan, det är så magstarkt att man häpnar. ”Det är svårt att få en ekonomi utan pengar” tycker många. Visst. Och det är svårt att dämpa hunger med luft. Pengar skulle vara måttstocken på förtjänster och löften. Man kan ändå inte ha ett fungerande samhälle som bara bygger på luftslott och hjärnspöken, även om man kan låta folk TRO, precis som i en religion.

 

Nationalekonomins rådande uppfattning vanärar förnuftet och skapar bara krig och motsättningar. Att 2000- talets politik inte kan finna ett sätt att få människor att leva tillsammans på jorden på ett förnuftigt och civiliserat sätt, visar att vi inte förtjänar att existera överhuvudtaget. Aldrig hade frasen ”Homo homini lupus” (människor är vargar mot varandra) varit mer aktuell än nu. Eftersom vi inte kan hålla en förnuftigt reglerad användning av pengar, så är det lika bra att vi bara roffar åt oss med bedrägeri, list och reklam. I det långa loppet handlar det om en global (lobal = vargsmässig från ”lupus” varg) ättestupa.

 

Ordet ”ekonomi” fanns i Aristoteles ”Politiken” och handlade om förnuftig hushållning av resurserna. Bytessystemet kallades då Krematistik. Och Aristoteles varnade oss, redan då, om risken att förvandla ”ekonomi” med Krematistik och låta pengarna styra allt. Bruksvärden är inte alls bytesvärden. Karl Marx tog Aristoteles resonemang på allvar och utvecklade sin värdelära. Man behöver inte vara marxist för att ändå godta det förnuftiga i dessa distinktioner.”

J L Ramírez

 

Länkar:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/114452?programid=412

http://ekonomistas.se/2012/11/16/horvart/#comments

http://ekonomistas.se/2012/11/16/kan-man-bli-fattigare-av-mer-guld/

http://ekonomistas.se/om/

 

Vetandets Världs hela programserie om ekonomi:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=406&grupp=18593

Alf Hornbergs tankar om pengar:

http://www.youtube.com/watch?v=YdJUGPQ5vwM

 

14 kommentarer leave one →
  1. november 30, 2012 1:41 e m

    Det är utmärkt att Jose Ramirez kommentar nu publiceras. Anledningen till att jag tog bort den från diskussionstråden på Ekonomistas är att jag inte såg vad det tillförde diskussionen om nationalekonomi som vetenskap. Som jag läser ovanstående citat är det en slags allmänt hållen och svepande samhällskritik om att ”pengar” har för stort inflytande. Det är en allmän inställning jag delvis kan hålla med om, men för att det ska bli en intressant och fruktbar diskussion måste man specificera mer precist vad man menar samt visa hur det är relevant för ämnet som diskuteras i huvudinlägget.

    Vi försöker hålla en hög och saklig nivå på diskussionerna i vår kommentarstråd — många av våra läsare läser vår blogg just för den höga nivån i kommentarsfältet. Det finns massvis av kommentarer som är kritiska till nationalekonomi — t.ex. har Lars Pålsson Syll skrivit många sådana kommentarer på vår blogg. Dessutom har vi själva skrivit många inlägg som är kritiska. Till exempel har Jonas Vlachos diskuterat vad man egentligen ska kunna köpa för pengar (http://ekonomistas.se/2012/06/22/vad-man-kan-kopa-for-pengar/) och jag har både sagt att nationalekonomer tar parti för obstinata treåringar (http://ekonomistas.se/2012/06/01/varfor-upplever-vi-att-vi-har-en-fri-vilja/) och anklagat nationalekonomer för metodologisk ensidighet (http://ekonomistas.se/2011/05/10/simulera-mera/). Anledningen till att jag tog bort Ramirez kommentar har inget att göra med hans åsikter utan handlar bara om hur han uttryckte dem.

    • november 30, 2012 5:49 e m

      Robert Östling, du har en märklig form av argumentation, å ena sidan anser du dig vara systemkritisk mot delar av nationalekonomin, men å andra sidan så är du kritisk mot de personer som för fram systemkritik från en annan aspekt och med en annan retorik än den som håller sig inom ramarna för en intern detaljdiskussion mellan nationalekonomer. Innebär detta att det enbart är nationalekonomer som får föra en diskussion som är kritisk mot nationalekonomin? Ska alla andra, såsom jag själv som är utbildad journalist, tiga och sitta still på åskådarläktaren och enbart titta på samt hoppas att någon av de ”inhouse-kritiker” som tillåts komma in på debattarenan säger det som jag också vill uttrycka?

      • november 30, 2012 9:50 e m

        Som alla redaktörer vill vi att det som publiceras på vårt forum ska tillföra den pågående diskussionen något. Allmänt hållna åsikter om vad som är fel på samhället tillförde inget till den diskussion som pågick i samband med det aktuella inlägget. Därför raderades det, liksom många andra inlägg som inte haft med det aktuella inlägget att göra gjorts. Vill man föra en diskussion helt på egna premisser kan man göra det på sitt eget forum.

      • november 30, 2012 10:42 e m

        En sammanfattning av det som Robert Östling och Jonas Vlachos skriver i sina inlägg är att ”inga katter är välkomna in bland hermelinerna” för att travestera en gammal sång av Karl Gerhard. Med andra ord – kritik/synpunkter på den nuvarande dominerande neoliberala hegemonin må endast framföras av de som kan titulera sig nationalekonomer. Inlägg från de som inte anses tillhöra ”prästerskapet” (ekonomerna) kan därmed strykas eftersom de enbart skola betraktas som ”lekmannapredikanter”. Med en sådan begränsning av yttrandefriheten, trots uppmaningar om motsatsen på bloggen, så borde Ekonomistas, torgföra att endast inlägg från de som genomgått en av redaktionen erkänd utbildning för nationalekonomer ska göra sig besväret att lämna kommentarer. Till Jonas – eftersom min gamle vän José inte har någon egen blogg, upplät jag utrymme till honom för att få publicera det inlägg som ni censurerat eftersom jag har som princip att publicera inlägg som inte är annonyma.
        Lyssna och njut: http://www.youtube.com/watch?v=EqluWfoTD-8

  2. JLRamírez permalink
    november 30, 2012 8:22 e m

    Robert Östling, som censurerar alla mina inlägg i sin egen blogg, behandlas såsom det hör till och tillåtes själv komma till tals om detta i Lars blog. Eftersom Lars redan tagit upp den grundläggande frågan i Robert Östlings agerande, behöver jag bara fylla på och försöka öppna en diskussion ang. Lars blogg om det som ligger till grund för min inställning till nationalekonomernas beteende. Märkligt nog påstår Östling att han inte har något emot min uppfattning, men han hindrade mig att framföra det. Det är bra om den som läser detta bildar sig en egen uppfattning om min och hans jämlikars ståndpunkt. Se hans blogg.
    http://ekonomistas.se/2012/11/16/horvart/#comments
    Östling påstår att han inte har något emot vad jag säger, utan om mitt ”sätt att framföra det”. Ett fantastiskt påstående. Min diskussion med honom hade sin grund också i hans inställning till ett program i vetenskapsradion där Östlings beundrade kollega Olof Johansson-Stenmans konfronterades med humanekologen Alf Hornborgs tes om att ”nationalekonomer är nutidens teologer”, ett påstående som god socialhistorisk kunskap kan belägga och som jag själv ordagrant hållit med om i åratal. Det handlar inte om ett kritiskt påhopp på nationalekonomerna, utan om en beskrivning om vilket bruk de gör av sin påstådda vetenskap.
    Jämförelsen mellan nationalekonomi och teologi får jag ta upp särskilt. Jag ska, i särskilda inlägg, passa på att kommentera några artiklar som Östling har åstadkommit. Nu (här) håller jag mig till jämförelsen mellan nationalekonomerna idag och teologerna i andra tider. Ty den som har någon insikt i teologins betydelse och teologernas position under medeltiden kan få veta att allt det som handlade om rationalism och förnuftskunskap behandlades av teologerna bara som ett bihang till religionen som fick ståt helt i överenstämmelse därmed. Teologin var ”den rätta sanningen” och allt som kunde avvika från detta och hävda sin evidens fick inte spridas. Den som gjorde det blev då rannsakad (inqvisitio), förföljd och riskerade livet. Efter 1200-talet försökte man befria sig från denna underkastelse inom kristendomen (tidigare hade det skett också inom islam). Det tog dock ytterligare 3-4 århundraden innan rationalismen, vetenskapen och upplysningen blev ett etablerat faktum. Alla vet att Galilei fick göra avbön från sin uppfattning om världsalltet. Vissa kyrkliga institutioner som Inkvisitionen höll fast vid teologernas makt och beteende.
    De som, liksom jag själv, upplevde Francospanien kunde konstatera hur den teologiska tron bestämde vad som fick sägas offentligt och stoppade spridningen och publiceringen av åsikter som betraktades som stridande mot kyrkans sanning. Jag minns hur jag fick hämta tillstånd från biskopen i hemstaden Madrid för att få låna och läsa Nietzsches verk vid universitetsbiblioteket. På den tiden fanns inga bloggar eller kommentarer i nätet. Robert Östlings beteende får mig att tänka på en del situationer som jag fick bevittna i Spanien under min utbildningstid. Av rent tillfällighet hittade jag för bara ett par dagar sedan, i mina gömmor, en bok som (med detaljerade beskrivningar, episodberättelser och bilder) redogör för vardagslivet i 1950-talets Spanien. Det var just då jag var (kring 20-års ålder) mest aktiv med kunskapsbildning och universitetsstudier. Jag stod inte ut och lämnade Spanien vid 50-talets slut.
    Min (och Hornborgs) tes om att modern nationalekonomer beter sig som gamla tiders teologer handlade om ”lärans anspråk”, snarare än om nationalekonomernas beteende. Maktutövningen har fått vissa gränser i vårt moderna samhälle. Nu har Robert Östling, med sitt bloggcensursbeteende helt osökt fått mig att associera den lite grand till min ungdomstids erfarenheter.
    Nationalekonomernas läror och påståenden måste verkligen granskas för att se vilken bild de ger och vilken verklighetsförankring de har. Det handlar om en grundlig retorisk undersökning för att se den fakticitet som de står för. Robert Östling påstår att det jag har att anföra saknar den nivå som hans bloggs kommentarer visar. Det är då viktigt att granska vilka ”sanningar” förmedlas i Östlings egna insatser och utvärdera dem såsom de förtjänar.
    Jag kanske börjar med en artikel där han behandlar den s k ”homo oeconomicus” och Aristoteles åsikter. Det finns dock flera intressanta sprörsmål i flera andra artiklar.

  3. JLRamírez permalink
    december 1, 2012 1:32 f m

    Nu har Östling fått en av sina bröder att ställa upp i leken och visa exakt samma profil som sin vägledande kompis. Välkommen Vlachos. Det låter lattjo att läsa när du tycker att jag bara pratar om samhället i största allmänhet, inte om nationalekonomisk smörja. Din kompetens att bedöma vad som tillför diskussionen någonting eller ej verkar inte särskilt utvecklad. Jag ser bara vad du står för.

    Mitt engagemang och intresse i många år, det som har skapat min akademiska profil, har varit att granska det som påstås och undersöka huruvida det sägs något av värde och konsistens eller om man bara rabblar upp hjärnspöken och förutfattade meningar. Vilket också innebär ibland att jag ställer mig frågan om vad jag menade och om jag uttryckt det jag ville säga. Ty alla kan ”få för sig”, förhasta sig och ”ta för givet”. Att det sägs mycket som är meningslöst (t ex i nationalekonomin) må vara hänt. Jag kan ha fel mening, men menar alltid något.
    (Här försökte jag bifoga en bild, men det gick inte)
    Östling, som inte stod ut med mina inlägg, började här med att säga att ”Det är utmärkt att José Ramírez kommentar nu publiceras”. Vad menar han med detta? Varför är det ”utmärkt” och, i så fall, varför censurerade han det tre gånger? Även om någon gör bort sig i ett inlägg så kan de vara en poäng att det kommer till betraktande och kännedom för andra, särskilt om man ser författaren som motståndare som gör bort sig. Jag har ingenting emot att Östling visar nu vad han går för som ekonomiexpert. Men han vet kanske ofta inte själv vad han menar eller också saknar han grund för det. Det har jag kunnat genomskåda när jag har läst några av hans texter.
    Det viktigaste nu var ändå att fråga sig om det som nationalekonomernas kyrka säger är meningsbärande eller om det bara handlar om ord utan förankring i något av verklig betydelse för oss. Nationalekonomin är ändå en stolt vetenskap om det som vi måste göra för att ordna vårt liv tillsammans på ett klokt sätt. När man redan i sina mest grundläggande begrepp visar sig att ”änglarnas kön går före krishantering” (såsom det stod, för en tid sedan, i titeln till en tidningsartikel om den franska ekonomin) då förstår man inte själv vad man håller på med. Östling, tycks beundra Humes tes om att man inte kan härleda ”böra” från ”vara”, vilket väckte Kant (men kanske inte Östling) från sin dogmatiska slummer. Man kanske ska också vända på steken och undra om inte ett förgivettaget ”böra” kan åstadkomma ett ”vara” och om inte är detta som gör nationalekonomin suspekt.
    Jag hävdar att det som idag kallas ”ekonomi” utgår från en helt ekivok premiss och vill inte ens inse att ”pengar” är, ett hjärnspöke. Men då menar Vlachos att detta inte har med den diskussion som fördes i bloggen. Han och Östling borde sluta att ”inbjuda” till diskussion och skriva i stället att ”den som inte tycker som vi äger ej tillträde i denna blogg”. Varför går ni i diskussion med oss här, förresten? Vad tillför ni annat än en bild av en förvirrad uppfattning? Vlachos lyckas på bara några rader trassla till med flera ogenomtänkta fraser, utan att veta vad vi talar om. Vad är det han säger? Han bara håller med om att Östling har rätt och att han behöver varken följa premisser eller dra slutsatser. Varför skriver han överhuvudtaget?
    McCloskey (som blev doctor honoris causa i Göteborg) gav ut bl a en bok som heter ”The Rhetoric of Economy”. Det är just att försöka förstå vad nationalekonomerna vill få oss att tro, genom att omedvetet säga vad de säger, som är viktigt för mig.

  4. JLRamírez permalink
    december 2, 2012 11:27 e m

    NATIONALEKONOMI ÄR 2000-TALETS TEOLOGI
    Påståendet om att ”Nationalekonomerna är nutidssamhällets teologer” måste tolkas som en jämförelse av det slag man gör mellan olika samhällsgruppers roll och olika omständigheter vid olika tider. Det vore fel att påstå att nationalekonomerna ÄR ”medeltidens teologer” (såsom Robert Östling beklagar sig över i sin åsiktscensurerande blogg, som belägger för riktiga i jämförelsen). Nationalekonomerna spelar i dagens samhälle en roll som påminner om teologerna (oavsett tidsepok), i de samhällen där religionen fått styra politiken och kunskapen. Kristna teologer (till skillnad från de muslimska) har inte längre samma bestämmande makt över människors uppfattningar som de hade i andra tider i vissa länder. Att deras vokabulär påminner ibland också om mytologins gudomliga personifieringar är ett intressant problem som jag lämnar därhän för tillfället.
    Den sociala yrkeskår vars funktion, i dagens samhälle, påminner mest om tidigare teologer är nationalekonomerna. Någon skulle föredra att tala om ”politikerna”, men dessa är bara förvaltare och tillämpare av den kunskap och det synsätt som bestämts och utvecklats under den nationalekonomiska doktrinen. I de samhällen där kyrkan var lierad med den politiska makten betraktades teologernas kunskap som sanningsbärande och grundläggande för all annan socialverkande kunskap och allt reglerat kollektivt beteende.
    Man kan nu konstatera att nationalekonomin ger sig för att vara den vetenskap som styr och lägger grunden till allt annat i samhället. Nationalekonomi är samhällets rådande ”grundideologi”. Det är ren inbillning att tro att samhällets beteende och kunskap vilar på en allmän positivvetenskaplig grund: ”Först vetenskap, sedan nationalekonomisk vetenskap”. Nationalekonomin styr även vetenskapernas utveckling och position i samhället. Även vetenskapen måste löna sig för att bli accepterad i studieplanerna. Den nationalekonomiska kunskapen spelar den avgörande rollen för människors tänkande och kollektiva beteende i vårt sekulariserade samhälle. Bara innehållet, inte rollen, skiljer den från religionen. Individerna formas i den anda och den förmedlade kunskapsgrund som nationalekonomernas prästerskap utvecklar. Dogmatismen råder fortfarande, bara dogmernas innehåll har förändrats.
    En detaljerad empirisk analys av denna grundtes kräver en omfattande och genomskådande granskning av den ekonomiska diskursen och den nationalekonomiska retoriken. Visserligen kan vi utveckla vår förmåga att se längre än näsan räcker, men det viktigaste är att inte bortse och låta sig luras av själva näsan och de glasögon som våra samhällsoptiker satt på den. Detta kräver tålamod och detaljerad språkvetenskaplig undersökning av förgivettagna påståenden och resonemang. Jag har visserligen befattat mig med det och lämnat skriftliga spår under min akademiska arbetsperiod. Här ska jag nu bara försöka reda ut några grundläggande kunskapsteoretiskt etablerade uppfattningar som vi blivit vana vid och tagit för absolut sanna.
    * * *
    Vi måste på ett seriöst och medvetet sätt skilja mellan säker kunskap och sannolikhet. Den säkra kunskapen betecknar vi som ”fakta” dvs. det som är givet på objektiva grunder, helt oberoende av vad vi önskar. Vetenskapens uppgift är just att inventera allt som är faktiskt sant och säkert och formulera det med precision, på ett någorlunda entydigt sätt. En gammal aristotelisk distinktion av stor betydelse är skillnaden mellan sådant som ”inte kan vara annorlunda” och sådant som ”kan vara annorlunda”. Hume menade att man inte kan härleda det som ”bör” från det som ”är”. ”Inte utan vidare”, skulle jag vilja rätta till. Ingenting hindrar oss från att handla utifrån det vi vet. Men då gäller det att inte ta för givet det som saknar sannolikhet eller rimlig möjlighet.
    Till det faktiska, någorlunda säkra kunskapen (vi kan alltid missuppfatta eller tappa någonting) hör det som positiva vetenskaper kan åberopa. Mänskligheten har lärt sig, av genomgången erfarenhet och historia, hur vissa samband och naturlagar och ofrånkomliga omständigheter kan kanske kompletteras och förklaras bättre. Vi måste räkna med dem ändå på vederbörligt sätt. Det som man däremot aldrig kan vara helt säkert på är sådant som vi själva avser att åstadkomma. Och när det redan kommit till stånd, då står ofta inte alls klart vad som skulle ha blivit till om man hade valt, helt eller delvis, en annan väg. Handlingskunskapen kan alltid sakna kännedom om avgörande detaljer eller ta miste på någonting. Den vetenskapliga principen som heter ”ceteris paribus” (”om inget ändrats i övrigtt”) försöker gardera oss mot misstag eller felaktiga slutsatser.
    Språket är ett ofta mångtydigt kunskapsförmedlande verktyg som används i likartade men inte helt lika situationer och som måste hållas skilt från de begrepp eller uppfattningar som det försöker förmedla. Som ett enkelt exempel på sammanblandning kan vi ta den enkla frågan som lyder ”varför?”. Ett enkelt exempel vore svaret till frågan ”Varför slog du sönder fönsterglaset?” med förklaringen ”Därför att stenen är hårdare än glaset” i stället för ”Därför att jag hade glömt nycklarna och behövde komma in”. Orden ”varför” gäller såväl som fråga för den effektiva orsaken som för motivet för valet av handling. Båda utgör en ”därför” förklaring av olika slag. Att vi inte alltid väljer det mest effektiva eller det som ger mindre skada och större tillfredställelse är något som präglar våra individuella handlingar och, i ännu större grad, de handlingar som gäller samhällsutvecklingen.
    Språket som brukas för att beskriva olika fenomen eller avsedda resultat varierar i sin semantiska precision. Vi brukar ord som uttrycker det som jag kallar ”kompakta” begrepp om de fenomen av den typ som positiv vetenskap åsyftar. Vid sidan av det brukar vi ofta uttryck för ”diffusa” begrepp som åsyftar situationer och fenomen som kan tolkas på olika sätt, beroende på vem eller när de används. En tredje typ är dock den mest problematiska: ”idealiserande begrepp” som står bara för ett ouppnåeligt mål, som bara kan anvisa en riktning. De flesta självkallade ”befrielserörelser” har lett till diktatur. Nationalekonomin använder sig mycket av önsketänkande och diffus prat, som ”med facit i hand” visar sig orealistiska eller, i värsta fall, bedrägliga. Problemet vid varje handlingsval är att det stänger flera alternativ än vad den öppnar. Sagt i följd av Stagnelius ord (som är mycket bättre än nationalekonomernas ”tillgång/efterfrågan”):
    ”Tvenne lagar styra detta liv:
    förmågan att begära är den första.
    Tvånget att försaka är den andra.
    Adla du till frihet detta tvång”.

    Att nationalekonomin – i större utsträckning än andra samhällsvetenskaper – har mer med spekulation än med positiv vetenskap att göra är helt uppenbart. Det enda som är säkert om nationalekonomin är att den är osäker. Att försöka maskera sin spekulation bakom matematiska metoder är bedrägligt. Matematik är en säker kunskap, eftersom den saknar den typ av studieobjekt som gäller i de positiva vetenskaperna. Matematik kan användas som precisionsobjekt för att bestämma längder och storlekar eller successiva serier och strukturella relationer mellan olika element, men inte för att avgöra sakfrågan och dess väsentliga detaljer. Att ersätta hushållningen av våra resurser med kalkyler och hjärnspökliga påhitt som
    kallas ”pengar” är nästan ordagrann bondfångeri. När det grekiska namnet ”ekonomi” (som handlade om ett klokt övervägande av bruksvärden) uppfanns, var benämningen helt skilt från benämningen ”krematistik”, som handlade om organiseringen av det medlen som bara hade ”bytesvärde” och användes som jämförande måttstock mellan olika produkter och tjänster mot varandra, på samma sätt som vi kan lita mer på vissa löften och visa människor än på andra. Det enda man är då säker på är att tilliten är osäkert. Det statistiska bruket av aritmetiken är bara ett exempel på det som händer med pengarnas värdepålitlighet.
    En sund nationalekonomi är ingenting annat än en hjälpkunskap och osäker redskap för Politiken och Samhällsplaneringen. Samhällsplanering är det ämne som jag själv ägnat mig åt och Humanvetenskaplig handlingsteori är det som jag var med om att lägga grunden till och ledde (efter sedvanlig fakultetsgranskning och beslut om vederbörlig kompetens) till erbjudandet av en personlig professur. Jag behövde inte söka någon färdig definierad professur. Jag erbjöds en officiellt erkänd möjlighet att använda den av mig utvecklade kunskap som ett verktyg att granska handlingskunskapernas teoretiska och praktiska grund. Det gav upphov till ett tiotal doktorsavhandlingar. Det är i denna egenskap som jag tillåter mig fälla dessa omdömen (som Robert Östberg och hans jämlikar censurerar bort ur sin blog) över nationalekonomins bedrägliga roll i vårt samhälle.
    Att låta nationalekonomin styra politiken och t o m den rådande samhällsmentaliteten och att göra sådana begrepp som ”tillgång och efterfrågan” ”prissättning”, ”tillväxt”. ”Marknaden” m fl fungera som premisser för det politiska övervägandet, att låta dem bli ledande mentala grunder för mänskligt beteende, är exakt detsamma som teologerna försökte göra i staternas organisation och ledning, när de fick utöva ett avgörande inflytande.

  5. Olof Johansson-Stenman permalink
    december 3, 2012 10:29 e m

    Jag fick just ett mail av José Ramirez, enligt följande (i sin helhet):

    ”:-) Gud välsigne er.
    Muslimer tror på Prfeten och ni tror på Profiten.
    I hemsidan https://larsback.wordpress.com/ tar vi itu med Robert
    Östling, en infam nationalekonom som censurerar allt som inte passar honom.”

    Jag vill först säga att jag finner det inledande skämtet osmakligt. Jag är (som de flesta svenskar) inte muslim men jag anser att även muslimer bör behandlas med respekt.

    Jag känner inte till omständigheterna kring censurerandet på Ekonomistas som hänvisas till ovan, om det t ex fanns något ytterligare bakomliggande skäl till det eller inte, och jag har heller inte för avsikt att kommentera detta ytterligare. Däremot finner jag att beskrivningen av Robert Östling inte bara är djupt kränkande utan från mitt perspektiv helt missvisande; Robert är istället en av de mest vidsynta personer jag kan komma på.

    Trots vad jag skrivit ovan så skall jag ändå försöka kommentera vad Ramirez skriver i det borttagna inlägget som återges ovan, och detta av ett enda skäl: Jag anser nämligen att det alltjämt finns för lite dialog mellan olika vetenskapliga discipliner och att det då ibland kan vara befogat att tala även med de som förefaller att föredra smädande omdömen istället för dialog. Det kan dock ta ett par dagar då jag har mycket annat som måste hinnas med först. (För kännedom kan så länge nämnas att jag undervisat på kurser i humanekologi, inte mycket med dock, och att jag som prodekan varit med om att besluta att Deirdre McCloskey, som hänvisas till ovan, är en mycket uppskattad gästprofessor hos oss vid Handelshögskolan i Göteborg.)

    • JLRamírez permalink
      december 4, 2012 8:39 f m

      Jag välkomnar Olof Johansson-Stenman till en dialog, även om han insinuerar att några föredrar att ta till smädande omdömen. Den som har sysslat med avancerade retorikstudier
      och undervisning torde veta att Retorik handlar inte bara om konsten att övertyga utan också om att överväga, reflektera men även om att försvara sig och smäda. I tidskriften Rhetorica Scandinavica finns en lång vetenskaplig artikel just om ”smäderetorik”.
      Smädelsen är en reaktion och förorsakas av någons handlande. Beter man sig såsom Östling gjorde och förklarar sitt handlande på det sättet som Östling gjorde i direkta kontakter, då kan man bara vänta sig att bli återbördad med förakt. Jag har dock inte bara smädat. Jag har också angett i någorlunda kortfattad form (anpassad till en hemsida) det som ligger till grund för min uppfattning av nationalekonomins s k vetenskap. Jag har rätt att ta ställning till nationalekonomins sociala och vetenskapliga karaktär. Jag kan inte heller förvänta mig annat en försvar till ämnet från en medlem i den nationalekonomiska kyrkan. Det vore konstigt om man inte försökte hålla fast vid något som man ägnar sitt professionella liv åt.
      Jag lyssnade på radioprogrammet där Alf Hornborg bemöttes av Olof Johansson-Stenman och tyckte att Hornborg var vänlig i överkant. Han krävdes på en förklaring om vad jämförelsen mellan nationalekonomer och teologer innebär, men undvek kontroverser. Jag tycker att kontroverser kan vara välgörande och behövs i ett samhälle som upplever dagens situation. Jag uppskattar naturligtvis Alf Hornborgs insatser och har varit kritisk länge mot nationalekonomerna, även om jag haft en hel positivt samarbete med företagsekonomer, som lämnat sina spår i några doktorsavhandlingar. Jag går inte in i detta ämne, åtminstone inte nu.
      Jag väntar med glädje på Johansson-Stenmans kommentarer och förklaringar och ska så småningom komplettera mina kortfattade åsikter från föregående inlägg.

      (Hoppas att det inte smyger sig in många stavfel i detta och kommande inlägg. Jag är trettiotalist och mina fingrar och datorn inte är lika bekanta med varandra som fyrtiotalisternas, som vuxit ihop med datatekniken).

  6. Olof Johansson-Stenman permalink
    december 4, 2012 10:12 f m

    José, jag är naturligtvis fullt medveten om vilken roll smädande har i retoriken. Själv anser jag dock inte att smädande brukar leda till fördjupad dialog och ökad förståelse mellan olika grupper, vare sig dessa grupper består av akademiker, religiösa av olika slag eller något annat, men vi behöver inte vara eniga om detta heller. Jag kommer hur som helst att ta vad du skrivit på allvar och bemöta det som om du verkligen menar vad du skriver. Jag har klippt in ditt inlägg nedan, och kommer att kort kommentera påståendena med VERSALER för att förenkla läsandet.
    Mvh Olof

    Diskussionen om pengar tar aldrig slut, som om ”ekonomi” hade med pengar att göra.
    SOM DU MÖJLIGEN VET SÅ FINNS I DE FLESTA NATIONALEKONOMISKA MODELLER, BÅDE I UNDERVISNING OCH FORSKNING, INGA PENGAR, SÅ JAG ÄR NATURLIGTVIS HELT ENIG OM ATT MAN I PRINCIP KAN TÄNKA SIG EKONOMI UTAN PENGAR. DÄREMOT ANSER DE FLESTA NATIONALEKONOMER, LIKSOM JAG, ATT PENGAR ÄR VIKTIGA FÖR ATT FÖRENKLA OCH T O M MÖJLIGGÖRA OLIKA TRANSAKTIONER.
    Vad är pengar för något?
    DETTA ÄR EN STOR FRÅGA SOM JAG INTE KAN GE ETT FULLÖDIGT SVAR PÅ HÄR. MARTIN FLODÉN GER DOCK EN BRA ÖVERSIKT PÅ PENGARNAS ROLL I SVERIGE IDAG I ETT HELT NYY INLÄGG PÅ EKONOMISTAS, SE http://ekonomistas.se/2012/12/04/hur-skapas-pengar/#more-14171
    Under en tid ville man göra tulpaner till betalningsmedel.
    DETTA BETYDER DOCK SÅ KLART INTE ATT TULPANER SKULLE HA VARIT ETT BRA BETALNINGSMEDEL. MINA FÖRÄLDRAR ÄR DOCK TLLRÄCKLIGT GAMLA FÖR ATT HA ANVÄNT ÄGG SOM BETALNINGSMEDEL I DEN LOKALA LANTHANDELN.
    Pengar är betalningsmedel utan eget värde. Precis som ett löfte eller ett kvitto.
    HELT KORREKT.
    De ska vara en måttstock av det man producerar i överskott, så att man underlättar (t o m möjliggör) att byta varor eller tjänster med varandra.
    HELT ENIG.
    Inom familjen eller mellan vänner behövs inga bytesmedel.
    HELT ENIG (OM MAN KAN LITA PÅ SINA FAMILJEMEDLEMMAR OCH VÄNNER).
    Mynt blev för tungt och byttes mot pappersbevis eller registrering av inkomna och utkomna värden. Men det som krävs då är en medveten ”ekonomi” i egentlig mening: dvs. hushållning med själva varu- och tjänsteproduktionen och fördelningen av bruksvärden med varandra.
    JAG FÖRSTÅR INTE RIKTIGT VAD DU MENAR MED ”EN MEDVETEN ”EKONOMI””.
    Genom att blanda ihop bruksvärden med bytesvärden (nytta med pengar)blir hela utbytet en väldigt röra.
    FÖRVISSO BLIR DET LITE MER KOMPLICERAT ÄN UTAN PENGAR.
    Man kan inte äta guld eller pengar.
    DET ÄR NATURLIGTVIS SANT.
    Genom att låta pengar ta över värdet kan man utnyttja varandra, roffa åt sig och uppmuntra produktion av helt onödiga saker eller erbjudandet av helt meningslösa tjänster.
    DEN HÄR KOPPLINGEN FÖRSTÅR JAG INTE ALLS. JAG TROR ATT VISSA MÄNNISKOR HAR UTNYTTJAT VARANDRA ETC I ALLA TIDER, MED ELLER UTAN PENGAR.
    Pengar är löften (kredit, från ”credo”).
    EXAKT, DETTA ÄR EN FUNDAMENTAL FUNKTION HOS PENGAR. TAPPAR MÄNISKOR FÖRTROENDET FÖR ATT DE SKALL KUNNA BYTA TILLBAKA FRÅN EN VISS SORTS PENGAR TILL NÅGOT DE VERKIGEN VILL HA, T EX EN KO, SÅ FÖRLORAR DENNA SORTS PENGAR SIN FUNKTION, VILKET VI JU HAR SETT I HISTORIEN.
    De skulle vara en måttstock på våra förtjänster och våra behov, men de duger inte ens som given måttstock, eftersom pengar inte behåller sin värdemängd och sina mått oförändrade.
    JAG SER INTE PENGAR SOM ETT SPECIELLT BRA MÅTT PÅ ”VÅRA BEHOV”.
    Det är som om mina skor vore 39 stora den ena dagen och 42 den andra. Eller som om 1 kilometer vore 573 meter lång den ena dagen och 1054 den andra.
    DET VORE NATURLIGTVIS ENKLARE OM PENGARNAS VÄRDE I NÅGON MENING VAR OFÖRÄNDRADE. DETTA ÄR DOCK SVÅRT ATT HELT TÄNKA SIG I PRAKTIKEN. POLITISKA FÖRSÖK ATT MINSKA VARIATIONEN HOS OLIKA PENGARS VÄRDE, T EX GENOM EMU-PROJEKTET, ÄR JU INTE HELLER ALLTID SÄRSKILT LYCKOSAMMA.
    Som matematik är pengarna bara en fiktion.
    KONSTIGT PÅSTÅENDE. EFTERSOM MATEMATIK ÄR EN ABSTRAKTION SÅ ÄR JU ÄVEN T EX LYKTSTOLPAR SOM MATEMATIK BARA EN FIKTION. DÄREMOT SPELAR JU BÅDE LYKTSTOLPAR OCH PENGAR EN HÖGST REELL ROLL FÖR DE FLESTA AV OSS.
    Pengar i en s.k. fri marknad (där tillgång och efterfrågan bestämmer vad som ska vara nyttigt och dyrt eller billigt) uppmuntrar bara slöseri och asocialt beteende.
    JAG HÅLLER INTE MED. ASOCIALT OCH OANSVARIGT BETEENDE FÖRUTSÄTTER INTE PENGAR.
    Politiken borde visserligen reglera ekonomin, dvs. produktionen och värdet av varor och tjänster, men inte ”pengahushållning”.
    JAG DELAR ÅSIKTEN ATT POLITIKEN BÖR REGLERA EKONOMIN I ETT ANTAL AVSEENDEN. DÄREMOT VET JAG INTE VAD DU MENAR MED ATT POLITIKER INTE BÖR REGLERA EN ”PENGAHUSHÅLLNING”. MÖJLIGEN ANSER DU INTE ATT DET BÖR FINNAS PENGAR, ELLER ATT JUST POLITIKER INTE BÖR VARA INBLANDAD I PROCESSEN, D V S ATT DEN OREGLERADE MARKNADEN HELT BÖR TA ÖVER PÅ DETTA OMRÅDE. OAVSETT VILKET SÅ HÅLLER JAG INTE MED.
    Man kan inte ”hushålla” på ett tryggt sätt med pengar, eftersom de byter värde och aldrig kan hålla en fast måttstock på någonting.
    I ABSOLUT MENING STÄMMER DET, MEN VAD ÄR ALTERNATIVET? SPARANDE I FYSISKA TERMER KAN T EX BRINNA UPP, STJÄLAS ELLER FÖRRUTTNA.
    Att blanda ihop Ekonomi med Krematistik (så heter pengaanvändningen) är bara destruktivt och visar vilket samhälle vi har.
    SJÄLV ANSER JAG ATT DET SVENSKA SAMHÄLLET ANNO 2012 ÄR ETT AV DE BÄTTRE (ELLER MINST DÅLIGA) SAMHÄLLEN SOM HAR FUNNITS PÅ JORDEN SOM JAG KÄNNER TILL, VILKET NATURLIGTVIS INTE HINDRAR ATT MYCKET KAN BLI BÄTTRE, INTE MINST VAD GÄLLER GLOBALA MILJÖFRÅGOR.
    Ekonomi handlar om etik, inte om slumpmässigt utbyte oss emellan.
    JAG HÅLLER MED OM ATT DET FINNS MÅNGA VIKTIGA ETISKA FRÅGOR INOM EKONOMIN, OCH JAG HAR FORSKAT KRING ETT ANTAL AV DESSA SJÄLV.
    Att dyrka Mercurius (MarknadEN) som en gud och tro att det är bra att var och en har rätt att roffa åt sig så mycket hen vill (det heter konsumism) och att det finns en osynlig hand och ett socialt kaos som kan behandlas som en ”lag” om tillgång och efterfrågan, är ovärdigt civiliserade människor och moderna samhällen.
    JAG HÅLLER HELT MED.
    Det enda vi gör är att se till att människor misshandlas och att jordens resurser tar slut allt fortare.
    DET HÅLLER JAG DOCK INTE MED OM. DET MODERNA SVENSKA SAMHÄLLET HAR T EX FÖRT MED SIG ETT UTBYGGT SYSTEM MED VÅRD, SKOLA OCH OMSORG FÖR ALLA OAVSETT INKOMST ELLER FÖRMÅGA. SJÄLV ANSER JAG ATT DETTA ÄR NÅGRA AV MÄNSKLIGHETENS STÖRSTA FRAMGÅNGAR, MEN JAG VET JU ATT DET FINNS MÅNGA SOM INTE HÅLLER MED, OCH DET VERKAR SOM OM DU ÄR EN AV DOM.
    Pengadyrkan främjar bara krig, elände och flykt i Aniaras skepp till andra planeter.
    ATT PENGADYRKAN ÄR PÅ ALLA SÄTT OSUNT ÄR VI HELT ENIGA OM.
    Att vi ska hålla fast vid en s.k. ”nationalekonomi”, som påstår sig vara en vetenskap och att därmed försörja några och lura andra, och att inrätta t o m ett påhittat nobelpris utan Alfred Nobels önskan, det är så magstarkt att man häpnar.
    SJÄLV ANSER JAG INTE ATT ETT BRA MÅTT PÅ EN VETENSKAPS FÖRTJÄNSTER ÄR VADEN SEDAN LÄNGE DÖD DYNAMITPRODUCENT ANSÅG OM SAKEN, MEN VI BEHÖVER JU SOM SAGT INTE VARA ENIGA OM DETTA HELLER.
    ”Det är svårt att få en ekonomi utan pengar” tycker många.
    JAG, JAG TROR JU SJÄLV ATT DET SKULLE INNEBÄRA MYCKET STORA PROBLEM, VILKET SOM MYCKET ANNAT FRAMFÖRALLT SKULLE DRABBA DE MINST BEMEDLADE.
    Visst. Och det är svårt att dämpa hunger med luft.
    FÖRVISSO SANT, ÄVEN OM JAG INTE SER VAD DET HAR MED SAKEN ATT GÖRA.
    Pengar skulle vara måttstocken på förtjänster och löften. Man kan ändå inte ha ett fungerande samhälle som bara bygger på luftslott och hjärnspöken, även om man kan låta folk TRO, precis som i en religion.
    NEJ, MAN KAN NATURLIGTVIS INTE ”HA ETT FUNGERANDE SAMHÄLLE SOM BARA BYGGER PÅ LUFTSLOTT OCH HJÄRNSPÖKEN”.
    Nationalekonomins rådande uppfattning vanärar förnuftet och skapar bara krig och motsättningar.
    JAG DELAR FÖGA FÖRVÅNANDE INTE NÅGOT AV OVANSTÅENDE TRE PÅSTÅENDEN.
    Att 2000- talets politik inte kan finna ett sätt att få människor att leva tillsammans på jorden på ett förnuftigt och civiliserat sätt, visar att vi inte förtjänar att existera överhuvudtaget.
    MÄRKLIGT OCH TÄMLIGEN EXTREMISTISKT PÅSTÅENDE: DU MENAR ALLTSÅ ATT MÄNSKLIGHETEN INTE FÖRTJÄNAR ATT EXISTERA? ELLER GÄLLER DET MÖJLIGEN BARA SVENSKAR OCH ANDRA I INDUSTRIALISERADE LÄNDER? DET FINNS DOCK NATURLIGTVIS MÅNGA ANDRA I HISTORIEN SOM DELAT DIN UPPFATTNING.
    Aldrig hade frasen ”Homo homini lupus” (människor är vargar mot varandra) varit mer aktuell än nu.
    JAG DELAR INTE ALLS DENNA UPPFATTNING. ENLIGT T EX STEVEN PINKERS SENASTE (OCH MYCKET IMPONERANDE OCH MÅNGVETENSKALPIGA) BOK, SOM DU SÄKERT KÄNNER TILL, SÅ HAR DET T EX ALDRIG I MÄNSKLIGHETENS HISTORIA VARIT SÅ LÅG RISK ATT DRABBAS AV DÖDLIGT VÅLD SOM JUST NU I VÄSTERLÄNDSKA SAMHÄLLEN.
    Eftersom vi inte kan hålla en förnuftigt reglerad användning av pengar, så är det lika bra att vi bara roffar åt oss med bedrägeri, list och reklam.
    JAG HÅLLER INTE ALLS MED OM DETTA HELLER.
    I det långa loppet handlar det om en global (lobal = vargsmässig från ”lupus” varg) ättestupa.
    PÅ TILLRÄCKLIGT LÅNG SIKT KOMMER NATURLIGTVIS MÄNSKLIGHETEN ATT GÅ UNDER, MEN JAG MENAR ATT DET ÄR VÅRT GEMENSAMMA ANSVAR (BLAND MÅNGA ANDRA) ATT SE TILL ATT DETTA I ALLA FALL INTE HÄNDER SNART. DET FÖREFALLER GIVET VAD DU SKREV OVAN SOM OM VI ÄR OENIGA ÄVEN HÄR.
    Ordet ”ekonomi” fanns i Aristoteles ”Politiken” och handlade om förnuftig hushållning av resurserna.
    FÖRVISSO.
    Bytessystemet kallades då Krematistik. Och Aristoteles varnade oss, redan då, om risken att förvandla ”ekonomi” med Krematistik och låta pengarna styra allt.
    VISST. ARISTOTELES SADE EN HEL DEL KLOKT (OCH OCKSÅ EN DEL DUMHETER FÖRSTÅS, HAN VAR JU MÄNNISKA).
    Bruksvärden är inte alls bytesvärden.
    ENIG.
    Karl Marx tog Aristoteles resonemang på allvar och utvecklade sin värdelära. Man behöver inte vara marxist för att ändå godta det förnuftiga i dessa distinktioner.
    NEJ, DET BEHÖVER MAN KANSKE INTE VARA. SJÄLV SER JAG DOCK INTE ATT MARX VÄRDELÄRA KAN FÖRKLARA MYCKET AV FAKTISKT OBSERVERAT EKONOMISKT BETEENDE, OCH JAG ANSER INTE HELLER ATT DEN ÄR ETT NORMATIVT IDEAL ATT STRÄVA EFTER. JOHAN LÖNNROT, SOM ALLTJÄMT JOBBAR EN DEL HOS OSS, ANSER F Ö (OM JAG INTE MINNS HELT FEL, MEN DET TROR JAG INTE) ATT DET ÄR DAGS FÖR VÄNSTERN ATT SLÄPPA MARX VÄRDELÄRA SOM HAN ANSER VARA HELT FÖRLEGAD.

    • JLRamírez permalink
      december 4, 2012 9:07 e m

      Ditt sätt att föra denna diskussion är så intressant att jag kommer att använda den som studieobjekt i den retorikforskarmiljö som jag är förknippad till.
      Ditt sätt att kommentera en text genom att sönderdela den och förvandla den s k ”dialogen” till en atomiserad diskurs där träden döljer synen på skogen, är något som har blivit gängse hos vissa bloggdeltagare. Man kan kalla detta ”analytiskt” tillvägagångssätt. Jag brukar dock reagera på ett lite ovårdat språkligt sätt. När folk vill börjar diskussionen av ett problem genom att kräva dess omedelbara analys, då kan jag inte låta bli att bryta mot etiketten och säga att driften till omedelbar ”analys” får mig att känna ”anal yrsel”. Jag skiter dock inte helt och hållet i det. Om jag nu ska börja kommentera varje stycke som du tar upp i ditt till synes tillmötesgående inlägg, då blir hela diskussionen omöjligt att följa och antalet läsare kommer att minska till 0. Det kanske är detta som åsyftas med denna metod, men dig tar jag som en seriöst menande debattör. Alla har inte begrundat vad ”Retorik”, i riktig mening, kan betyda.
      Dina inlägg visar hur du ger dig i kast med varje stycke och låter grunden för min inställning försvinna genom den labyrint som du nog kallar ”analys”. Du hänger upp dig på detaljer utan att se hur de hänger samman. Du söker liksom enstaka ord fel eller tvetydigheter, genom att ta varje mening för sig. Inte ens varje ord för sig (som i så fall skulle ha kunna ha en viss semantisk nytta) utan just varje mening för sig, isolerad från andra. Ibland missuppfattar du (eller misstolkar) vad jag menar. Ibland förvränger du det. När du påstår dig hålla med mig, då betackar jag mig ibland för det. Mitt arbete blir då att försöka kommentera varje detalj av dina atomiserande tolkningar, så att skogen och det riktiga problemet blir osynliga. Hur ska jag reda ut kejsarens nya kläder?
      Jag skulle då kanske betala med samma mynt och försöka ta itu med varje stycke för sig, vilket inte skulle låta sig göras i ett enda meddelande. Att reda ut varenda av dina raders grundbultar kräver (9ínte alltid men ofta) ett rejält utlägg. Först måste man vederlägga vad du påstår att jag påstår eller står för och sedan utförligt klargöra det. Då skulle du lika bra läsa av vad jag skrivit. Allt vad jag muntligt har sagt och förklarat i åratal har jag inte spelat in, även om det lämnat spår hos några. Låt mig således nu bara kommentera några av de saker som du (miss)tar upp isolerade från varandra.
      Först och främst (för att börja just med det som du slutar ditt inlägg med) kan jag förklara för dig att mitt åberopande av Aristoteles Politiken och av Marx aristoteliskt grundade förklaringar om varufetischismen och skillnaden mellan bruksvärde och bytesvärde, inte betyder att jag varken är marxistisk eller aristotelisk ”teolog”. Jag förstår att du förstår saken så och försöker insinuera det. Jag skulle kunna visa dig t o m skrivna platser där jag har – vid upprepade tillfällen – försökt klargöra detta. Jag har en helt annan uppfattning av lärande och pedagogik än det gängse. Självaste Aristoteles uppmanade att inte bli hans någons ”efterföljare” utan, i bästa fall, dennes ”fortsättare”. ”Amicus Plato, sed magis amica veritas” var hans lema, översatt till latin. Att jag hänger upp mig på en sådan gammal källa som Aristoteles beror på att hans andas fullständiga införande i Västerlandet (som vi faktiskt har muslimerna att tacka för) fick oss att påbörja det rationella sättet att hantera kunskapen som vi blivit så stolta över sedan upplysningstiden och som skilde oss från det teologiska mästrande över förnuftet innan mästrande yrkeskårer som nationalekonomerna trädde in i politiken.
      Vårt akademiska arbetssätt och mycket av det vokabulär som vi använder oss av (och har t o m förvrängt på ett beklagligt sätt) är vi skyldiga det aristoteliska arvet. Ett sådant alltmer vilseledande begreppspar som ”teori/praktik” härstammar just därifrån. Kineserna saknade (enligt Francois Jullien) ordet ”teori”, som grekerna lyfte fram. Det blev deras smala lycka.
      När du kör med frasen om ”att Aristoteles har säkert sagt kloka saker men också många dumheter” (jag lägger märkte framförallt till adverbet ”säkert”) då försöker du karaktärisera mig som en idiot som kommer med floskler, när det i själva verket visar att du inte har en aning om vad du talar om. Jag kan vara ganska ”säker” på att du bara kör med hörsägen och tomma påståenden. Samma sak gäller Marx. Det enda jag har nämnt om honom är att han hade läst en text, som du nog knappast känner till, och därifrån hämtat några viktiga aspektskillnader som borde beaktas som grund för att förstå vad ”ekonomi” betyder utan att förvandla den med ”finansiell ekonomi”. Det förvånar mig att du försöker göra gällande på i flera av dina kommentarer att ”pengar” inte alls har fått den avgörande betydelse som de har för allt som berör talet om ”ekonomi” och vänt upp och när på alla värden och fördärvat mentaliteten i vårt samhälle. Pengar är vår nutids ”hokus pokus filiocus”. En talefras som har sitt ursprung (om du inte visste det) i nattvardens rituella orden ”detta är min kropp” och i treenighetslärans trosbekännelsen (”den heliga anden härstammar från fader och sonen”). Att ett kan bli lika med tre, utan att vara det, låter faktiskt som ett ekonomiskt resonemang i marknaden och i börsen. Rena rama ”filiokus”. Och att det ena blir till något helt annat är rena rama nationalekonomins ”hokuspokus”. Metaforens makt är oövervinnelig. Den väcker hos mig dessa funderingar.
      En lästips om Aristoteles betydelse för ekonomin som jag brukar ge till den som bara kan läsa engelska: Ricardo Crespos ”Aristoteles teaching for contemporary economics”
      http://www.academia.edu/809067/Aristotles_Teachings_for_Contemporary_Economics.
      Aristoteles “Politiken” finns på svenska och t o m Robert Östling nämner ytligt något om dess innehåll, utan att ha last och begrundat den.

      Jag ska självfallet återkomma i andra inlägg om det som du nu lagt fram. Jag tar nu några valda uttalanden. Du säger att ”PENGAR ÄR VIKTIGA FÖR ATT FÖRENKLA OCH T O M MÖJLIGGÖRA OLIKA TRANSAKTIONER” Jag skulle byta ut ”förenkla” mot ”underlätta” och använda något annat mer avslöjande ord än ”transaktioner”. Vad som möjliggörs får vi reda ut, utan att bara upprepa de s k ekonomernas påtvingad ”credo”.
      Du hänvisar till Martin Flodéns sammanblandning mellan ”betecknare” o ”betecknat” (Signifiant och signifié) som en god förklaring. Jag blir full av skratt, när jag genomskådar bondfångeriet. Att använda papper, mynt eller vad som helst som ”pengar” är som att tala om änglarnas kön. Definitionerna finns i vårt huvud och handlar om att vara överens om en tolkning. Jag har gamla mynt i en låda som gällde som ”pengar” men är helt värdelösa nu. Om inte er s k ”definition av pengar som papper eller mynt är jämförbar med religiös tro, så vet jag inte vad trossatser är för något. Att mynt var otympliga fick guldet att falla bort som grund för riksbankerna och ledde till den röra vi har haft i åratal. ”I love to pay” stod i sedlarna, men hur kan man förverkliga löftet? Och varför fick jag inte ha min kommentar om pengar i ”Ekonomistas” och Flodéns ”fria” diskussionforum?
      En banktjänsteman i Barcelona berättade för mig om en pensionär i som gick till banken varje månad. Han tog ut sin pension, tittade på den och räknade. Han behöll ibland en del av den och sedan satte tillbaka in resten. En annan person ringde til en bank som hade blivit offer för ett rån och frågade (på fullt allvar) om de hade tagit hans pengar. Präglade materiella symboler eller siffror införda på et särskilt sätt är inga pengar. De bara försöker representera pengar. Men i en tid då medborgarnas företrädarna roffar åt sig deras namn (politiker) i stället för att betckna sig som ”politiskt förtroende valda” kan manipuleringen via språket gå hur långt som helst. Det är precis vad hela Nationalekonomi (till att börja med genom användningen av ordet ”ekonomi” med fel referens) bygger på. Hur kan man kalla sig vetenskapsman, när man inte ens vet vad man gör med sitt eget språk och vad språket gör med oss? Du håller med mig (strax därefter) om att ”pengar är betalningsmedel utan eget värde”, men varför låter man rena tecken utan egen betydelse ta över det riktiga värdets betydelse (bruksvärdet – denna i din mening föråldrade dumhet från Aristoteles och Marx) på lösa och s.k. ”konjunkturmässiga” grunder. Det är klart att tillståndet i samhället kan göra det ena mer sällsynt och/eller behövligt än det andra och kräva nödvändiga diskussioner, överensstämmanden och politiska insatser. Men att tolka detta med bedrägliga och manipulativa termer typ ”arbete” och ”arbetslöshet”, tillväxt och inflation… är detta att få en rimlig förvaltning av resurserna? Du kan tycka det och jag kan tycka att ”om min mormor hade pedaler, då var hon en cykel” (en etablerad förlöjligande fras både i Spanien och i USA).
      Vad nationalekonomin gör med sin vokabulär är att köpa ”krisen” (inte bara grisen) i säcken. Det är hur lätt som helst att – med metaforens och metonymins stöd – få oss att maskera begrepp: flaskhals, krasch, inflation, plånbok, bubbla …. Metonymin är svårare att upptäcka eftersom det handlar om att låta tala om en sak men titta åt ett annat håll (precis som Floden gör med sina s k definitioner). Jag brukar säga att bankekonomin får oss att titta åt annat håll för att kunna sno vår plånbok, eller få oss att äta upp skeden i stället för soppan.
      Javisst: vi kan inte hitta på uttryck för någonting utan att bruka metaforer och metonymier. Dt visar jag själv i min beskrivning av nationalekonomin. Men vetenskap handlar just om att veta vad vi gör med språket och vad språket gör med oss inte att blanda ihop orden med tanken. Vetenskapen och kunnandet finns i vårt huvud (dvs i våra tankar, där har vi metonymien)
      inte i orden och i böckerna. Vi ska lära oss att skilja handlingars från deras resultat. Urskillningsförmågan är den riktiga grunden för vetenskapen, inte vad vi lär oss genom att upprepa ord. Vetenskapens viktigaste funktion är att väcka vår uppmärksamhet och hjälpa oss att undvika att tappa något som är av värde och betydelse och att kunna förklara och skilja (inte blanda ihop och förvirra) med språkets hjälp. Notera då också metonymin: ”språk” är vad vi gör och det som vi använder för att göra det. Redan i själva ordet ”språk” finns en glidning som ska uppmärksammas. ”Igår talade statsminister” (säger någon). ”Vad sade han?”
      (frågar den andre). Man ska således skilja mellan ”Konsten att tala och konsten att säga” (Sök under denna rubrik i Google).
      Om du inte förstår vad jag säger, så ska du inte försöka inbilla mig, som har långvarig erfarenhet av både politik, samhällsplanering, filosofi och retorik att du har något att komma med din s k ”nationalekonomi”. Om du tänker på hur man manipulerar t o m med propaganda och konstruerad information och reklam, så att folk ska ”efterfråga” det som passar för dem som vill ha en stor summa skriven i sitt konto (så länge alla tror på det och så länge den kyrka som heter ”privat bankväsendet” upprätthåller katekesen) då ska du inte försöka påstå att jag är ute och seglar förutan vind. De som saknar vind och åror är ni som predikar och påtvingar oss er tro. Och det är klart att en vanlig medborgare inte har annan utväg än att följa vad tron dikterar. Jag minns väl allt vad jag blev tvungen att ta för givet och ”sant” i en regim som den spanska ”francoismen”.
      Att man, till råga på allt, har mage att använda namnet på en gud från antiken, som i Romariket hette Mercurius (dvs Marknaden) som en transcendent aktör som styr allt vad vi gör, det är makalöst i en tid då vi betraktar oss som bidade, förnuftiga och klarsynta.
      Under Antiken, när man kände sig underordnade sådana omständigheter som var ofrånkomliga och avgörande för samhällets ordning och existens, använde man ett substantiv i bestämd form singularis (trots att det utpekade var helt obestämd och inte alls enskilt utpekbart) för att skapa en gudomlig person. Det kunde handla om Rättvisan, om Kärleken, om Kriget, om Visdomen. I den nordiska mytologin har man en egen uppsättning gudomliga figurer. Hage är den som springer fortast (ty inget är snabbare än tanken: håg) och Loke är det som ätter upp fortast (ty ingen kan göra det fortare än elden: låga).
      Nationalekonomins teologer talar Marknaden som en bestämmande personlighet som bestämmer över vårt samhälle och vårt liv mer än varje enskild politiskt ansvarig. Det är väldigt bekväm att förklara fär vanliga människor det som händer genom att hänvisa till en sådan figur, utan att behöva gå in i detaljer om olika problem, aspekter, företeelser som skiljer händelser och effekter i tid och plats. Vill man gå in i en mer detaljerad nationalekonomism analys då blir förvirringen total och nya sammanblandningar som Flodens nämnda sammanblandning mellan orden och vad de betecknar eller mellan min namnteckning och min personlighet. Quick blev en annan än det vi trodde tidigare, men inte därför att han bytte namn. Så lätt kan man göra det för sig, när man är nationalekonom.
      Det var någon som hade gjort en dyrbar resa utan att man visste hur kan kunde ha finansiera den med sin lön. Men det var mycket enkelt. Resan var prissatt till 100.000 kronor men han hade fått den för 50.000. Han sparade således 50.000 och med detta kunde han betala resans kostnad själv. Så enkelt kan nationalekonomiska resonemang ofta låta.

      Nu ser du hur invecklat mitt inlägg blev. Jag hade velat ta åtminstone ett par till av dina konkret påpekade påståenden. Jag ska återkomma: jag lovar. Jag kommer att gå in på andra aspekter. Det kan bli nästan en bok. Men nu måste jag göra en paus. Jag hoppas att mina förklaringar besvarat samtidigt flera av de påståenden och kommentarer som du gjorde i din analytiska framställning.

  7. Olof Johansson-Stenman permalink
    december 5, 2012 7:18 f m

    José, vi har tydligen olika åsikter om väldigt mycket. Jag försökte i mina ovanstående kommentarer tydliggöra vad jag ansåg om olika konkreta frågor som du uttalade dig om i ditt inlägg. Jag anser nämligen att det i olika samtal ofta är klokt att försöka identifiera vad man är enig om och vad man är oenig om, och ibland kan det behövas att fundera ett varv till om det som man till synes är oenig eller enig om beror på att vi använder språket annorlunda.

    I alla fall, i korthet synes det mig som om vi är eniga om att grekisk filosofi och Aristoteles i synnerhet haft och har ett stort inflytande på västerländskt tänkande. (En bisak i sammanhanget är att du hävdar att jag skrev: ”att Aristoteles har säkert sagt kloka saker” där du sedan skriver ”jag lägger märkte framförallt till adverbet ”säkert”” Men om du läser en gång till ovan så ser du nog att jag skrev ”Aristoteles sade en hel del klokt”, alltså utan det ”säkert” som du speciellt tyckte dig ha lagt märke till.)

    Vi är också eniga, som jag uppfattar det, om att det är viktigt att försöka motverka rofferi, girighet, själviskhet och ekonomisk kortsiktighet.

    När det gäller allt vi verkar vara oeniga om så förefaller det mig som om en av de viktigaste frågorna rör just pengar, där du verkar anse att användningen av pengar har bidragit till att försämra vår jord, medan jag anser att pengar snarare bidragit till en bättre värld. Jag anser också mer allmänt att de senaste två hundra årens utveckling eller så varit på det hela taget varit mycket positiv i mänsklighetens historia, jämfört med tidigare perioder som jag menar präglats av mycket större problem som svält, armod, utsugning, krig, våld, tortyr, ofrihet, kvinooförtryck etc, medan du förefaller anse att det mesta blir sämre och sämre över tiden.

    Hur som helst, jag tror kanske inte att vi kommer så mycket längre, och jag tackar för mig i detta forum. Jag uppskattar din energi och vad jag ändå tror är din genuina önskan att bidra till ett bättre och mänskligare samhälle. Jag önskar dig lycka till med detta och allt gott i övrigt.

    Bästa hälsningar,
    Olof

    • JLRamírez permalink
      december 5, 2012 11:00 f m

      Bara en snabb incis, Olof: Ursäkta om jag felaktigt mints at du skulle ha brukat ordet ”säkert”.
      Ja, jag kan trassla till med minnet och uppmärksamheten ibland. Ålderns gör också sitt. Det var ändå en gakska sekundär sak och jag tror inte heller att du förstår vad jag menade. Det handlar om min inställning ang. uppmärksamhet av sekundära ord. Varusäljare brukar ibland säga: ”Det här kostar BARA …kronor”. Då köper jag inte. En ”bara” i sådan situation är BARA luredrejeri: att få mig att tro och köpa. Sådan ingår i mitt nationalekonomiska tänkandet.
      Jag ska senare göra ytterligare någon kommentar om resten av ditt tidigare inlägg. Det handlar om att få en fylligare bild av det som skiljer oss och det som skiljer mig från nationalekonomer. Innehåller uppmärksammas redan av några intresserade, kan jag tala om.

  8. J L Ramírez permalink
    december 17, 2012 1:01 f m

    Efter en paus måste jag kommentera åtminstone en del av det som Olof Johansson-Stenman skrev. Han har i alla fall haft vänligheten att ta till sig var jag skrivit, inte såsom den leende Östling gör (jag undrar vad han ler åt, när jag ser hans bild).
    Först vill jag undanröja en missuppfattning om min inställning till muslimer. Ingen respekterar dem mer än jag. Jag läste arabiska och driver i Sverige kravet på kunskapen om vad den europeiska kulturen är skyldig den arabiska. Det var just en muslimsk filosof från min mors stad (Córdoba) som fick européerna att känna till Aristoteles verk. Han hette Averroes (Ibn Rushd) och var omedveten en av drivkrafterna till den europeiska renässansen.
    Idag finns i Sverige ett studieförbund som bär hans namn. När jag skrev att muslimer tror på Profeten men vi (under lydnad av nationalekonomerna) tror på Profiten var det inget hån mot muslimerna. Jag respekterar deras tro. I ekonomiskt hänseende är muslimerna kritiska mot räntan. Min ironiska kommentar handlade om att nationalekonomer gör pengardyrkan till en religion och följer den gamle guden Mercurius (Marknaden) som den styrande handen i vårt liv. Ekonomerna anser sig vara sekulära vetenskapsmän, när de i själva verket kräver absolut tro på deras uttalanden som om Nationalekonomi vore en religion. Den religion har jag ingen respekt för.
    I sin granskning av mitt inlägg gick Olof bara igenom min text och tog bara fram påståenden som han tolkar i min text och nöjde sig med att säga att han inte höll med om flera och att han höll med om några. Något klargörande resonemang saknades för det mesta. Några som har läst vår tankeutbyte och kommenterat det för mig, säger att de märker att Olof talar bara om pengar och man vet inte riktigt om han kan skilja mellan Krematistik och egentlig Ekonomi.
    Olof förstår inte vad jag menar med ”medveten ekonomi” och säger att man kan utnyttja varandra med eller utan pengar. Naturligtvis kan man utnyttja varandra, men när pengarna tar över hela det ekonomiska paradigmet, då försvinner ur sikte allt det viktiga för en ekonomi som inte är ”finansiell ekonomi” (förvaltning av pengar) utan förvaltning av alla de bruksvärden som vi måste beakta och ta hänsyn till så at vi inte förstör den grund vi står på. Att ta hänsyn till varandra är just att se till att det riktigt viktiga (inte pengar) produceras klokt och fördelas rättmättigt. Om allt översätts i pengar, då blir girigheten en naken kamp med bortseende av konkreta behov och deras riktiga värde. Det mest idiotiska är att girighet och onödig ackumulation av pengar inte har något att göra med den riktiga konsumtionen. Kungen Midas upptäckte att det inte gick att äta pengar. Den lustiga sagan från antiken kommenteras av Aristoteles i Politiken, när han varnar för det som jag nu inte varnar för, utan kritiserar. Den risk som Aristoteles anammade har blivit ett faktum. Östling skriver om Aristoteles uppfattning i en av sina artiklar utan att ha läst och förstått vad Aristoteles skrev. Karl Marx var klokare därvidlag, oavsett vad man tycker om hans ekonomiska teori. Jag förstår inte Olofs envishet att inte vilja se skillnaden mellan att reducera allting till ett måttstock och bortse från det egentliga värdet och t o m från bytesvärdet. Ty det som bestämmer bytesvärdet (priset) för varorna är inte deras nytta, utan den irrationella och farliga relationen mellan produktion och vad Marknaden önskar. Och de enda ”sanningar” som den ekonomiska vetenskapen kan fästa sig vid är statistik och rykten som kan manipulera opinionen och inte ens kan mäta riktigt vad som ”människor” önskar, än mindre vad det högprisade är bra för. Matematik och andra rena instrument kan bara hjälpa till men aldrig ge ett kriterium om nytta och klokförvaltning av bruksvärden. Nationalekonomerna skiljer inte mellan bytesvärde och bruksvärde, som var grunden till både Aristoteles och Marx ekonomi. Att byta ut detta mot tillgång och efterfrågan är, minst sagt, vanskligt. Krematistiken möjliggör t o m en propaganda som får individerna att tro på något, bara därför att det säga av nationalekonomer, massmedia, reklam och andra kollektiva vilseledande mellanhänder.
    När Olof inte ser pengar som ett bra mått på våra behov, verkar hålla med mig. Men varför envisas man då at hålla fast vid nutidens s k ”nationalekonomi”? Det är inte mot ”ekonomin” jag argumenterar, utan mot den vilseledande användningen av benämningen ”ekonomi” som förvandlats till en lära och skapat ett prästyrke av wesservisrar och översittare. Matematik hjälper oss logiskt att etablera vissa relationer, men kan inte ge oss någon direkt empiriskt kunskap om värden. En sund ekonomi kräver en direkt erfarenhet med sådant som vi brukar för att utveckla vårt enskilda och samhällets liv med hjälp av rätt använt språk (retorik) som följer logiken utan att låta logiken överta sanningen. Olof menar att pengarna hjälper oss bättre ”i praktiken”, vilket är just tvärtom. Pengarna och matte är bara en teoretisering som bortser från en nyanserad kvalitativ bedömning, sådant som inte går att mäta, utan bara att kännas vid och resonera om.
    Att spara pengar är bättre än att spara saker och ting (han nämner inte kunskapsanvändbarhet, hjälp av varandra och service), eftersom materien kan brinna upp eller ruttna bort. Han kan inte på allvar mena att pengar behåller sitt värde (oavsett om de brinner eller ej). Det är den typen av förenklade resonemang som gör hans bemötande sämre än vad som kan väntas av en framstående nationalekonom.
    Att Sverige är det land som sköter sig bäst (vad trött man är av denna skrytsamhet!) beror inte på att pengar utgör paradigmet för ”resurshushållningen”. Det handlar om helt andra saker. En av dem är att Sverige efter Napoleon håll sig ifrån krig och motsättningar mot andra länder och sparade väldigt mycket värdeförstöring. ”Det vore mycket svårt att klara ekonomin utan pengar”. Javisst. Det är just detta som var utgångspunkten för den som satte ordet ”ekonomi” på kunskapskartan 2300 år före Kristus. Det vore också väldigt jobbigt att bo utan toaletter och utan toapapper.
    När Olof märker orden så göra han det för att röra till och köra medsofismer. Han tar ordagrant mitt påstående om att människor som bortser från andra generationers behov inte ”förtjänar” att existera, som om ”förtjänsten” vore detsamma som ”löneförhållandet”. Att det idag begås färre dödande av andra människor är väl en sanning med modifikationer och som tiden kan bekräfta eller ej. Jag nu har vi upplevt en ny begransad med massakre. Vi har avskaffat dödsstraffet (som vara leder till nya orättvisor), men inte bedömningarna om att vissa mördare ”ej förtjänar” att leva. Det finns många människor som inte får den lön som de förtjäanar och andra som inte förtjänar den lön de får. Olof passar på att kalla mig ”extremist”, men i själva verket visar han hor han och andra ekonomer saknar urskillning och reflexion över vad de säger. I vetenskapen ingår också att veta vad man säger, inte bara att låta fraser falla ut. Och att ge Kejsaren vad som tillfaller honom och Nobelpriset till en person vars beteende och uppfattning inte håller med på alla punkter kräver syn på olika aspekter. Olof tycker att Marx ekonomiska uppfattning måste röjas helt, eftersom den inte räcker idag. Och att Aristoteles kan glömmas bort. Ja, Ekonomisk idéhistoria är viktigare än Nationalekonomi. Man kan inte behandla alls uppfattningar av detta slag som helt rätta eller helt förkastliga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: