Skip to content

Värd att läsa igen

november 6, 2011

Jag har medvetet avstått från att blogga ett tag och istället fokuserat på arbete och livet bortom datorer och bloggar. När jag nu stegvis tänker återuppta bloggandet, så väljer jag först att återge en dikt av Göran Palm från 70-talet som åter känns aktuell idag. I minst mot bakgrund av den pågående interna debatten mellan olika socialdemokratiska bloggare. Läs gärna dikten flera gånger och fundera. 

 Med vänliga häl(s)ningar Lars Bäck

Växelbruket av Göran Palm

Socialister som kämpar mot en övermakt
för dem finns det två sätt att gå under på
i Sverige som i Japan, Egypten och Peru.
Det ena är att kompromissa sig till döds.
Det andra är att protestera sig till döds.
Verkar man dolt i demokratiskt valda fårakläder,
och det gör alla dagligen, på gatorna, i korridorerna,
löper man risk att själv bli får.
Ingenting skiljer en till slut från skocken.
Verkar man öppet, som en varglik stormtrupp,
och det har alla gjort som skingrats av batonger,
löper man risk att själv bli varg.
Ylande skild från både massorna och makten.

Märk väl:
Jag talar inte om den välbekanta fejden
mellan kättare och bokstavstrogna
som ömsom splittrar, ömsom enar världens vänster.
Jag talar om alla de blindskär
som varje uppriktig marxist stött på,
kan krossas av och kryssar mellan dag för dag.
Vad ska man alltså välja –
en ömklig undergång som myglare
eller en hjältedöd som kroniskt finkad snutmisshandlare?
Frågan är felställd, här finns inget val.
Man måste leva dolt, och öppet, löpa bägge riskerna,
ibland den ena och ibland den andra.
En dag går man till Vasaparken med plakat.
En dag går man till Vasaparken med små barn.

Vad gör en socialist
på svenska bruk, kontor, kollegierum, fabriker?
Han måste ta sig dit, det är det första.
Sen beror det på.
Ska han slå ner på ledningen
eller dra folk till marscher eller möten,
då får han komma gruppvis och bekänna färg i dörren,
tränga sig på, ta strid och kanske illa fäkta.
Vägen går utifrån och in. Slagorden viner.
Men ska han göra nytta mera varaktigt,
då får han komma ensam, ta anställning,
leva i skift, gräva på djupet, fråga och se.
Det är en uppskattad kamrat som sen ska börja agitera,
inte en utböling. En nästan vanlig knegare
och ingen handelsresande i flygblad och Maomärken.
Vägen går inifrån och ut. Husbocken gnager.

Sak samma på de flesta livsområden.
Två fronter finns för kadern, säger Lenin
en väpnad front och en som höljts i bomull.
Radikalismen – att bara illa fäkta –
hotar på en flanken. Utanför apparaterna.

Revisionismen – att bara smila in sig –
hotar på den andra flanken. Inne i apparaterna.
Och bägge sakerna betecknar socialismens död

Ändå är allas uppgift: ömsom fäkta, ömsom smila.
Utarmningsriskerna ska alltså inte bara skys,
de måste också tas,
så att man nästan bränner sig, än här, än där.
Förstår ni hur jag menar?
För handen mycket nära samförståndets stearinljus.
Knyt näven mycket nära blindrevoltens fackla.
Men bränn er inte,
ta bara risken att bli dubbelt bränd!
Att enbart sky revisionismen, vad är lättare?
Att enbart sky radikalismen, vad är lättare?
Då blir man också säkrast dödsbränd.
Men just i växelbruket – tro mig – ligger räddningen.

Nu finns det dom som bara kan det ena,
så tvivel i det tysta eller kasta handgranater,
ge djävulen ett lillfinger eller slå till honom.
Och eftersom marxism och specialisering inte går ihop,
måste de mjuka hårdna något och de hårda mjukna något.
Klä folkuppviglarna i slips och dokumentportfölj,
låt samarbetets milda vänner träna judo
och sätt de skriftlärde i fältarbete,
gärna i övre Norrland,
så att de fältarbetande får tid att läsa skriften.
Till vardags, i praktiken,
kan man väl ändå tänka sig en viss fördelning,
inte sant?
Jag talar bättre än jag säljer bullentiner.
Du hejdar hästar bättre än du värvar kadrer.
Nog kan de flesta mestadels få odla sin talang,
bara de hela tiden ser att målet är gemensamt?
Livsfarligt blir det först när grupperna
upphör att stämma samman sina läten
och istället drar iväg åt var sitt håll,
bryter förbindelsen, slutar med växelbruket,
renodlar var och en sig ”egen” specialitet,
som om det bara fanns en enda väg till målet:
att enbart yla eller att enbart bräka.
När detta händer – och det händer
så snart en kampgrupp grips av ideologisk renhetsfrossa
eller tar lätt på läran för att vinna snabba segrar –
då lockas öven andra grupper att glömma bort
vad alla har att kämpa för tillsammans,
vad alla har att kämpa mot tillsammans,
och börjar yla respektive bräka mot varandra enbart.
Samhällets piskor slår som förr: de hör det inte.
Samhällets tidur slår som förr: de hör det inte.
Inte ens prasslet av sedlar når deras öron,
för allt de hör och hatar är varandras läten.
På så sätt blir de vargar respektive lamm.
Och då går allt åt skogen ett ljusår före R.

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: