Skip to content

Neoliberal kulturskymning

augusti 30, 2011

Det svenska musikundret riskerar att bli en parantes i den svenska kulturhistorien. Likaså lär det i framtiden bli glest med världskända och framstående instrumentalister, sångsolister, kompositörer och musikalartister. Kulturskymningen tilltar.

Alliansregeringens partier brukar samfällt avvisa kollektiva lösningar när det gäller välfärden. När det gäller olika former av skola, vård och omsorg så ska vi alla förvandlas från medborgare med lika villkor till kunder på en marknad där plånbokens storlek i slutändan kommer att avgöra vilken kvalitet den enskilde eleven, den sjuke eller pensionären får.

Men på ett område gör den neoliberala tepåsehögern tvärt om – inom den kommunala kulturskolan. Där är det tvärtom kollektivism som ska råda, möjligen är baktanken att de barn och ungdomar som behöver enskild undervisning på exempelvis gitarr eller cello ska efterfråga detta på en privat marknad. Och då blir det som vanligt, endast de som har råd som i framtiden kommer att kunna köpa den enskilda undervisning som krävs för att färdigheten på ett instrument ska kunna utvecklas vidare.

Under flera årtionden har det svenska musikundret uppmärksammats, främst har det handlat om svensk export av musiker, sångare och kompositörer inom så kallad populärmusik. Men även inom musikal, jazz och nutida samt klassisk musik har många skickliga instrumentalister, sångsolister, grupper och kompositörer bidragit till att skapa ett världsrykte för olika former av musik och underhållning.

En plantskola för merparten av dessa musikkulturarbetare har varit kommunala och offentligt finansierade kulturskolor (tidigare kommunala musikskolor) runt om i landet. De senaste åren har präglats av höjda avgifter som på en del håll gjort det svårt för barn och ungdomar från hem med lägre inkomster att kunna delta och utveckla sina talanger.

Nu har alliansen i Stockholm valt att nedrusta verksamheten ytterligare ett steg. Denna gång genom att helt enkelt avveckla den individuella undervisningen. I en belysande artikel i Svenska Dagbladet finns det flera exempel på vad detta leder till;

”–Risken är att Kulturskolan tappar de duktiga eleverna. De som kommer från musikaliska hem har kontakter och kan skaffa en privatlärare, men många andra lär lägga av i stället, säger Anders Lewin, som själv kommer att leta efter ett privat alternativ åt sin son om klarinettgruppen är för ojämn.
Hur det ser ut i övriga landet är oklart, eftersom det inte finns någon nationell sammanställning av hur kulturskolornas undervisning bedrivs.
–Att som Stockholms kulturskola införa ett starkt direktiv där man slår fast att ingen undervisning ska ske individuellt, det är nog lite ovanligt. Men min känsla är att nästan alla jobbar för mer gruppundervisning, säger Håkan Sandh, projektledare på Sveriges musik- och kulturskoleråd, Smok där 90 procent av landets kulturskolor är medlemmar.” (SvD 110830)

Personligen har jag i min bekantskapskrets flera professionella instrumentalister och kompositörer som en gång började utveckla sin talang i såväl grupp som individuell undervisning. De kommer från såväl låg- som medelinkomsthem. Trots att både landet och familjerna hade lägre inkomster under 1960- och 70-talen så hade vi ”råd” att satsa på kultur. Men i dagens samhälle tätnar kulturskymningen på alla kulturområden.

Läs gärna de tänkvärda bloggarna till höger på denna sida
En medielänk: http://www.svd.se/kultur/musiklektioner-bara-i-grupp_6424988.svd

3 kommentarer leave one →
  1. augusti 30, 2011 7:27 e m

    I detta land där ju den allmänna utvecklingen går från allmännytta till egennytta är ju kommunala musikskolan, eller kulturskolan, en styggelse i marknadsliberala ögon. Musik kommer som förr bli förbehållet de högre samhällsklasserna och i sin tur leda till en utarmning av musiklivet att symfoniorkestrarna – i den mån de finns kvar – på nytt får se sig om efter tillräckligt kompententa musiker i utlandet.

    • augusti 30, 2011 11:09 e m

      Nästa steg i utvecklingen är kanske att samtliga symfoniorkerstrar i Sverige likt MSO (i Malmö) måste aktivt söka kommersiella uppdrag för att få ”råd” att spela klassisk och nutida musik. Sedan är det väl bara en tidsfråga innan någon marknadliberal kommer på att orkestermedlemmar och solister ska har företagslogotyper på sina kläder ungefär som många av idrottens kvinnor och män har. Eller varför inte företagsreklam runt konstverken på de offentlig finansierade konstmuséerna. Allvarligt talat känns hela utvecklingen mycket oroväckande, varje vecka nyheter om indragna anslag till teatrar eller att Kungliga biblioteket måste jaga sponsorer o.s.v. I riksdagen finns redan ett s.k. demokratiskt parti som anser sig veta vad som är ”rätt” kultur. Till detta kommer en regering som bara vill ha ”lönsam” kultur. Om ett relativt rikt land inte längre anses ha råd med kultur, hur länge anses landet ha råd med människor?

  2. augusti 31, 2011 8:32 f m

    Orkestrar tvingas redan i nuläget att vara kommersiella; man spelar in musik till reklam, konserter med dataspelsmusik, etc.. för att få råd att spela klassisk och – tyvärr allt mindre – nutida musik.
    Som enskild konstnär är man mer och mer ifrågasatt – du förväntas ju även vara entreprenör och i och med detta outtalat marknadsanpassad, vilket står i konflikt mot den egna konstnärliga övertygelsen och friheten; du bör ju marknadsföra din konst och tilltalar den inte ¨marknaden¨ så är det kört.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: