Skip to content

Dags att ta farväl av neoliberalismen

augusti 2, 2011

Under snart tre decennier har Sverige slaviskt tillämpat de neoliberala ekonomernas teorier. Resultatet är ständigt återkommande ekonomiska kriser och ett sönderfallande välfärdssystem. Det är dags att ta farväl av neoliberalismen och återskapa ett solidariskt samhälle.

Den senaste året har medierna regelbundet presenterat nyheter om ekonomiska kriser bland EU:s medlemsstater och USA. I rask takt har s.k. räddningspaket och budgetöverenskommelser presenterats och strax därefter har ”marknaden” via ratinginstitut, börser och välkända neoliberala ekonomer reagerat negativt och krävt mera åtgärder och reformer, dvs. i klartext försämringar som i slutändan ska betalas av skattebetalarna och drabba medborgarna.

Dessa ”marknadens” aktörer har på ett eller annat sätt gjort tummen ned och krävt mer omfattande utförsäljningar av gemensamma tillgångar och ännu kraftigare nedskärningar av anslagen till olika välfärdssystem. Den som lyssnar till någon ledande bankekonoms analyser på radion kan lätt få intrycket av att det diffusa begreppet ”marknaden” är vår världs motsvarighet till de ”svarta hålen” i universum. D.v.s. en anonym omättlig kraft eller ett okontrollerbart odjur ur någon fabel som glupskt slukar och förgör all materia som kommer i dess väg och som ständigt måste matas med nya mänskliga uppoffringar för att hålla sig lugn.

Nationalekonomi = politisk ekonomi

Men nu är inte neoliberal ekonomi så mytisk och ödesbestämd som dess företrädare försöker ge sken av. Tvärtom är det inte så länge sedan som nationalekonomi benämndes vid dess rätta namn, politisk ekonomi. Sedan dess har främst de neoliberala ekonomerna försökt att framställa nationalekonomi som en vetenskap jämförbar med naturvetenskap och ibland nästan som oantastbara fakta. Men politisk ekonomi är alltjämt en uppsättning teorier och värderingar som inte är en samling värdeneutrala sanningar. Tvärtom så grundas alla ekonomiska teorier på avsändarens politiska värderingar och målsättningar.

För att leda sina teorier i ”bevis” brukar neoliberala ekonomer skapa olika teoretiska modeller, en välkänd sådan är jämviktsarbetslöshet eller NAIRU, Non-Accelerating Inflation Rate-of-Unemployment. Det var en av den neoliberale ekonomens Milton Friedman:s teoretiska hörnstenar. Men att det betyder att stora delar av den arbetsföra befolkningen konstant ska hållas utanför arbetsmarknaden i en fattigdomstillvaro nämns inte så gärna högt och tydligt av de neoliberala opinionsbildarna från näringslivet och politiken.

Andra hörnstenar i den neoliberala idealvärlden är att bank- och finansmarknader ska vara i stort sett helt oreglerade. Pengar ska kunna skapas av och lånas ut för konsumtion och bostadsköp utan några högre krav på likviditet hos de banker och institutet som lånar ut kapital eller emitterar bank- och bostadsobligationer. Tidigare gemensamma välfärdstjänster ska utföras av vinstdrivande företag och betalas via avgifter och/eller skatter. Staten ska i praktiken bara vara en s.k. nattväktarstat som ska rymma ett minimalt utbud av gemensamt skattefinansierade tjänster vid sidan av försvar, polismakt och domstolar.

Neoliberaler vår tids geocentriker

Numera råder nästan en ”andlig” stämning när de neoliberala ekonomerna eller dess lojala megafoner bland politiker och ekonomijournalister framträder och ska beskriva vad som krävs för att hålla ”marknaden” på ett fortsatt gott humör. Lösningen som framförs består i nästan 99 procent av fallen av att göra likadant igen och gärna ordinera mer av samma ”medicin”, även om utvecklingen hitintills gått överstyr. Lite elakt kan de liknas vid pyromaner som rekommenderar att en eldsvåda bäst släcks med mera bensin.

För att finna ett exempel på en historiskt lika halsstarrig grupp av s.k. experter, så får vi nog gå tillbaka nästan fyrahundra år och dåtidens kyrkliga ledare som envist höll fast vid den geocentriska världsbilden. De ansåg att jorden var universums mitt och att solen och alla andra himlakroppar cirkulerande runt vår värld. Lika avvisande som prästerskapet var då till den mer korrekta heliocentriska världsbilden är dagens neoliberalt troende till andra lösningar än de gamla vanliga neoliberala lösningarna såsom utförsäljning och nedskärning av offentliga verksamheter etcetera.

Tre decenniers kriser

Efter flera decenniers neoliberala dominans över ekonomi och politik kan det vara intressant att summera vad som hänt efter den förhållandevis ekonomiskt lugna perioden 1945 – 1971. När den s.k. dollarkrisen bröt ut 1971 så var den ett resultat av att USA finansierat sin krigsföring i Vietnam med dollar vars värde garanterades av dåtidens andra industriella länder. Efter att USA med Richard Nixon i spetsen lämnade Bretton Woods -systemet så utbröt s.k. stagflation, dvs. inflation och samtidigt en stagnation med stigande arbetslöshet som följd.

Snabbt dödförklarades Keynes (och i Sverige även Stockholmsskolans) ekonomiska teorier och neoliberala lösningar som främst byggde på Milton Friedmans ”monetarism” samt Friedrich von Hayeks idéer om ”den fria marknadens spontana ordning” torgfördes i land efter land. Först ut var Storbritannien med Margaret Thatcher och USA under Ronald Reagan. Men även länder med socialdemokratiska regeringar trodde på de neoliberala recepten och följde helt eller delvis efter.

Här kommer en kort och inte helt fullständig lista (komplettera gärna) över diverse olika ekonomiska kriser. De som märkts tydligt i Sverige är markerade med fetare typsnitt;
• Sparbankskris i USA, 1985
• Börsfall i USA, 1987
• Stagnation i Japan, 1990 – 2000
Fastighets- och valutakris i Sverige 1991-92
• Mexikokrisen, 1994
• Barings bank i konkurs, UK, 1995
• Asienkris 1997-98,
• Hedgefonden LCTM i konkurs, USA, 1998,
IT-bubblan, Sverige, 2000-01
• Ekonomisk kris i Argentina, 2001
Finanskris i Sverige och resten av världen, 2008-
• Island, Irland, 2008-
• Grekland 2010 –
• UK, Spanien, Portugal, Italien 2011 –
• USA, 2011 –

I skuggan av kriserna har även internationella organisationer såsom Internationella valutafonden, IMF och världsbanken, IBRD, OECD samt EU-kommissionen anammat de neoliberala ekonomiska lösningarna. Detta märks numera tydligt på de analyser och de krav som de har när det gäller att komma till rätta med exempelvis den ekonomiska krisen i Grekland och andra länder.

Trots att de neoliberala ekonomerna och dess stödgrupperingar inom politik samt media inte har några lösningar på de problem som deras egna teorier och modeller producerat och alltjämt reproducerar så vägrar de att ge upp. Envetet återkommer de med olika varianter på samma åtgärder/försämringar efter varje kris.

Det finns andra lösningar

Men det finns lösningar att finna om vi i den allmänna debatten åter ”törs” börja tala om Keynes, Stockholmsskolan, regleringar, Tobinskatt o.s.v. För trots den neoliberala dominansen så har det pågått och pågår en idédebatt och teoribildning kring andra sätt att organisera nationalekonomin och ekonomiska institutioner för att trygga ett solidariskt välfärdssamhälle. Inte minst har miljörörelsen fört in nya perspektiv på begreppet tillväxt som måste beaktas om alternativ till neoliberalismens kollaps ska formuleras och kunna förverkligas.

Ur ett svenskt perspektiv handlar det bland annat om att återskapa en statsbudget som är tydligt uppdelad på drift och långsiktiga kapitalinvesteringar. (En sådan budget hade vi t.o.m. 1977). Vi måste även åter diskutera frågan om 6-timmars arbetsdag om vi ska klara arbetarrörelsens klassiska mål om full sysselsättning. Redan Marx och senare Keynes ansåg att kortare arbetstid i utbyte mot fritid skulle ge människorna en chans att utveckla sig kulturellt och få ett rikare liv.

Ett stopp för fortsatt privatisering och utförsäljning av vård, skola och omsorg bör också övervägas innan allt mer skattepengar försvinner via avancerade bolagskonstruktioner och skatteplanering. Det måste också bli möjligt att säkra framtidens pensioner genom att aktivt styra pensionsfondernas kapital till mer långsiktiga infrastrukturinvesteringar och sunt bostadsbyggande istället för dagens satsningar i diverse ”casinon” fyllda av aktier, hedgefonder, bankobligationer m.m. Listan på önskvärda kursförändringar av den politiska ekonomin kan göras lång.

På det nationella och internationella planet finns det alternativa vägar att gå. Vid sidan av de neoliberala institutionerna finns det forskare inom olika discipliner samt många NGOs som har alternativa lösningar som måste studeras. Enbart i Sverige finns det många kunniga ekonomer, sociologer och andra forskare samt massor av politiskt och kulturellt aktiva medborgare som har alternativ till dagens neoliberalism och konsumism om vi lyssnar, läser och har en öppen dialog. Det är dags att ta farväl av neoliberalismen.

Läs gärna de tänkvärda bloggarna till höger på denna sida
Några ekonominyheter:
SR Ekot – Fortsatt dystert för Grekland enligt OECD:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4627870
 DI – Hård press på Italien:
http://di.se/Default.aspx?pid=241567__ArticlePageProvider&epslanguage=sv
 Affärsvärlden – Tio tecken på dubbeldipp:
http://www.affarsvarlden.se/hem/bank_finans/article3225972.ece
 Veckans affärer: Allt talar för att lånetaket höjs (USA):
http://www.va.se/nyheter/2011/08/02/allt-talar-for-att-lanetaket-ho-1/

 

4 kommentarer leave one →
  1. Lars B permalink
    augusti 2, 2011 8:39 e m

    Mycket välformulerat. Apropå tesen om den sk jämnviktsarbetslösheten, som tyvärr även annamats av Socialdemokraterna, så visar en ny granskning att Fas 3 mycket sällan leder till jobb (eller utbildning), rapporterar SVT: http://bit.ly/oJp0my

    Men, det är inte heller meningen enligt journalisten Jon Weman. I sin bok Åtgärdslandet beskriver han hur Fas 3 används av regeringen som ett instrument för att hålla jämnviktsarbetslösheten på rätt nivå, skriver ETC: http://bit.ly/p7lmdN

    Både regeringen och oppositionen säger sig sträva efter full sysselsättning i Sverige. Men det är inte alls samma sak som att man strävar efter att minska arbetslösheten.

    På moderaternas hemsida definieras begreppet full sysselsättning så här, skriver ETC: ”Det är när efterfrågan på arbetskraft matchar utbudet av arbetskraft på ett sådant sätt att priset på arbetskraft (lönenivån) varken pressar upp eller ned den allmänna inflationstakten”.

    Sorgligt nog instämmer säkert även de flesta ledande socialdemokratiska ekonomer i den beskrivningen.

    Visst är det dags att säga farväl till neoliberalismen och de politiska teorierna om jämnviktsarbetslöshet. Men det lär bli en svår kamp.

    Har du funderat på att föra ut dina texter i S-press och andra medier? Det vore ett välkommet bidrag till debatten.

    • augusti 2, 2011 10:12 e m

      Hej Lars B ( Känns lite som skriva till själv) Nåväl, jag vet att det fortfarande finns de som är med i samma parti som mig, som alltjämt tror på delar av de neoliberala modellerna och teorierna. Men de förefaller ha blivit färre, åtminstone hörs de inte lika mycket just nu. Tack för förslaget om mer traditionell publicering, ska se som jag kan redigera ned den något prova lyckan i s-media.

  2. Lars B permalink
    augusti 3, 2011 6:00 e m

    Jag tycker absolut att du ska prova lyckan i S-media eller för den delen liberala medier. Både Tommy Waidelich och hans företrädare Tomas Östros förfäktar vad jag vet teserna om jämnviktsarbetslöshet och därmed stora delar av den ekonomiska politik som förs av den borgerliga regeringen.

Trackbacks

  1. Gärna finansutskott men först ett besök på arbetarerörelsens arkiv « Lars Bäck

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: