Skip to content

Livspusslet kan aldrig läggas individuellt

juli 10, 2011

Hittills är det bara de starkaste i vårt samhälle som fått stöd i pusslandet med sina liv via exempelvis RUT-avdrag. Men varför vi upplever vardagsstress och vilka de bakomliggande orsakerna till detta kan vara, är en fråga som inte ännu besvarats. (”Sommarrepris tid.publ. 110217)

Begreppet ”livspusslet” gjorde entré i den svenska debatten inför valet 2002. Det var TCO som då lanserade begreppet i samband med att de beskrev hur bristande jämställdhet gjorde det svårt för många att kunna kombinera familje- och yrkesliv. Sedan dess har begreppet ”kidnappats” av de nyliberala krafterna i samhället som i vanlig god ordning kommit med individualiserade lösningar på den livsstress som många, och då i synnerhet barnfamiljer, känner i vardagslivet.

Att den stora massan av skattebetalande medborgare i praktiken ska betala en minoritets konsumtion av ”livspussel-timmar” uttagna i form av olika tjänster har glömts bort i sammanhanget. Övriga, låg- och medelinkomsttagare får istället lösa sin vardagsstress bäst de kan. Men, visst kan även en låginkomsttagare eller pensionär teoretiskt och ibland praktiskt köpa några få RUT-timmar, men då får de i valfrihetens namn avstå från något annat viktigt behov. Dock, den stora efterfrågan av RUT kan enbart de mest högavlönade stå för, så är det på alla marknader där graden av valfrihet och köpkraften i praktiken avgörs av plånbokens storlek.

Ta fram samhällspusslet

Men varför alltfler upplever att det är svårt att lägga livspusslet är en fråga som i stort sett glömts bort sedan 2002. Faktum är att många, såväl barnfamiljer som en del andra, sitter med sina pussel och upptäcker att bitarna inte passar ihop. I sin ensamhet konstaterar de flesta att de vare sig kan byta bitar med grannen, för denne har också för många pusselbitar med för många timmar och åtaganden på, eller att det går att ta fram en lövsåg och lite sandpapper och individuellt forma om pusselbitarna.

Det är dags att ta fram det stora samhällspusslet ur garderoben istället och skjuta det individuella åt sidan en stund och se vilka bitar som kan läggas upp på det gemensamma bordet. De bitar jag hittat hittills var följande;
• Jämställdheten
• 24 – timmarssamhället
• Obetald övertid och sjuknärvaro samt alltid nåbar
• Konsumismen

Säkert finns det flera bitar att plocka fram, men jag nöjer mig med att börja med dessa. För jag tror att bakom dessa rubriker går det att hitta några delförklaringar till att allt flera idag försöker att vara högpresterande arbetstagare, aktiva föräldrar, bygga nytt kök, motionera, ta hand om gamla anhöriga, vara trendiga o.s.v.

Jämställdhet

Redan 2002 pekade TCO på ett samband mellan bristande jämställdhet och att tiden inte räcker till, främst för kvinnor, men också för en del män med yngre barn. Vi vet att kvinnor fortfarande tjänar mindre än män och i slutändan får sämre pension. En delförklaring är att kvinnor fortfarande arbetar mer deltid och ägnar mer än dubbelt så lång tid åt det oavlönade hushållsarbetet än vad män gör. Kvinnor tillbringar även mer tid med barnen än männen, vilket inte är så märkligt då småbarnsfäder ofta går upp i arbetstid sedan barnen kommit.

Enligt SCB:s tidsanvändningsundersökningar 1990/91 samt 2000/01 vet vi att så ser det i korthet ut. Just nu pågår de tredje stora tidsanvändningsundersökningen 2010/11 och i augusti kommer SCB att presentera de första resultaten. Redan resultaten av de två tidigare studierna borde ha givit upphov till samhällsreformer i syfte att stimulera en mer jämställd utveckling. Exempelvis en uppdelad föräldraförsäkring för att tidigare få en mer tätare relation mellan barnet och bägge föräldrarna. Men icke, istället kom RUT som jag ser som en slags belöning, ett ”mullig-mansgris-bidrag”, till de resursstarka familjer som vill fortsätta leva i mer stereotypa könsroller. RUT skapar delvis samma könskonserverande effekter som Kd:s. vårdnadsbidrag.

Jag anser att socialdemokraterna denna gång ska ta vara på resultaten av den kommande tidsanvändningsstudien från SCB och analysera dem och se vad som kan göras med hjälp av olika åtgärder. Jag tror att diskrimineringslagen som numera inkluderar den tidigare jämställdhetslagen kan utvecklas när det gäller arbetslivet. Rätten till heltid är en annan viktig fråga i sammanhanget. Även avtalen på arbetsmarknaden kan utvecklas. Varför har det hittills mest varit välavlönade grupper som förhandlat till sig bättre villkor för de anställda i samband med föräldraledighet? Vidare är jämställd pedagogik i förskola och skola en långsiktig åtgärd o.s.v. Socialdemokraterna kan ta initiativet i frågan om vi tidigt öppnar för en dialog kring tidsanvändningsstudien med de fackliga organisationerna.

24-timmarssamhället

Under ett antal år har det talats om att vi går mot ett 24-timmarssamhälle när det gäller produktion av allt flera varor och tjänster. Det innebär att vi ska välkomna ett samhälle där fler och fler förväntas arbeta på oregelbundna arbetstider. Vår befolkning sägs i allt högre utsträckning vilja handla mjölk mitt i natten eller kunna ringa vår bank dygnet runt etcetera.

Vart barnen ska ta vägen i detta sammanhang är alltjämt mycket oklart, visserligen finns det en del ”nattis” i landet. Men hur såväl föräldrar som barn med bibehållen fysisk och psykisk hälsa år efter år ska kunna klara av dessa krav på optimalt utnyttjande av produktionsapparater, butiks- och kontorslokaler är för mig höljt i dunkel.

Däremot står det klart att de grupper som förväntas bemanna detta ”24-timmarsparadis” främst finns bland LO- och TCO-förbundens medlemmar, och då oftast i de mer lågavlönade befattningarna. Jag har hittills inte hört någon kräva att börsbolag såsom Investor ska hålla bolagsstämma på lördag natt klockan två, att Riksbankens ledning ska samlas till framtida räntebeslut en söndagsmorgon klockan fem, att Nordeas direktion ska svara på kundfrågor på midsommarafton eller att statsminister Fredrik Reinfeldt ska redogöra för regeringens ståndpunkter inför EU-nämnden på juldagen. Det är med andra ord som vanligt, att ”dom de där andra” förväntas vara de som ska ställa upp.

Visst finns det ett behov av sjukvård, omsorg, polis, brandkår, kollektivtrafik och del andra samhällsnyttigheter dygnet runt, men då ska de som utför dessa viktiga arbetsuppgifter ha kompensation i form av lön och ledighet. Men den aspekten har inte hittills lyfts fram i diskussionen om ett utbyggt 24-timmarsamhälle.

Jag kan också se att vi bör fundera över resursutnyttjande av gjorda investeringar för att klara av att ta hand en växande äldre befolkning, men kanske ska ett mer humanistiskt och egologiskt perspektiv gälla istället för marknadens strävan efter vinstmaximering.

En god vän sa till mig för några år sedan att vi egentligen borde arbeta enligt rullande s.k. 3-3 system med olika startdagar i veckan, d.v.s. arbeta 3 dagar och vara ledig i 3, o.s.v. Enligt min vän skulle vi då inte behöva investera så mycket resurser i stora vägsystem m.m. eftersom de gamla rusningstiderna och andra former av flaskhalsar i gemensam infrastruktur skulle avta. Jag vet inte om jag tror på lösningen fullt ut, men den känns i vart fall bättre än 24-timmarssamhället och jag tror att vi måste skapa en öppen dialog.

Även i denna fråga tror jag att Socialdemokraterna bör ta en bred kontakt med de fackliga organisationerna, fria och oberoende forskare m.fl. Vi ska nog inte sitta still och vänta samt låta Svenskt Näringsliv och liknande grupperingar ha initiativet i frågan.

Obetald övertid och sjuknärvaro samt alltid nåbar

Mer än var fjärde övertidstimma, eller cirka 1,2 miljoner timmar i veckan av totalt 4,2 miljoner timmar per vecka utförs obetalt. Det framgick av den undersökning som TCO genomförde med hjälp av SCB och presenterade 2010. Förutom att dessa timmar motsvarar minst 74 000 heltidsanställningar i ett land med hög arbetslöshet, så indikerar det vem som är den starkaste parten på arbetsmarknaden.

Det är ju uppenbart att såväl obetald som betald övertid gör det svårare för arbetstagarna att lägga sina livspussel. Men att lösa detta med märkliga individuella avdrag skapar inte en lösning för det stora flertalet.

Behovet av övertid är en fråga om hur arbetet är organiserat, vilken kompetens som ledningen har när det gäller planering av såväl tjänste- som varuproduktion. Den vanligaste orsaken till att den anställde arbetar betald övertid är att få mera inkomster.

När det gäller obetald övertid beror det dels på att många privata tjänstemän avtalat bort övertidsersättning, ofta mot längre semester. Men det är också en effekt av att arbetsgivaren uttalat eller outtalat förväntar sig att den anställde ska prestera mer på kortare arbetstid. Den enskilde anställde väljer då ofta att arbeta så länge som det behövs för att lösa prestationskraven från ledningen. Naturligtvis är den enskilde orolig för att uppfattas som en mindre duglig medarbetare och att i framtiden bli avskedad.

Vid sidan av obetald övertid är det allt fler som går till arbetet fast de är sjuka, s.k. sjuknärvaro. Att detta inte är bra för den enskilde framstår genast om ordet särskrivs – sjuk närvaro. Även i detta fall är det en fråga om bl. a. arbetets organisering, den enskilde vet ibland att olästa arbetsuppgifter samlas på hög under en sjukfrånvaro. Sedan finns det enligt tidigare forskning också ett inslag av lojalitet mot arbetskamrater. Till sist kan det även vara en ekonomisk fråga enligt forskarna.

En ”släkting” till obetald övertid och sjuknärvaro är den ständigt uppkopplade och nåbare. De anställda som alltid på kvällar, helger och semestrar är nåbara via mobiltelefoner, e-post eller inloggningar i företagets intranät via hemdatorn. Detta beteende och vilja till att alltid ”ställa upp” bidrar ju inte till att underlätta livspusslandet, utan bidrar på samma sätt som övertid, obetald dito samt sjuknärvaro till att öka på stressen och känslan av att aldrig riktigt hinna med allting som den enskilde förutsatt sig att klara av.

I detta sammanhang är det lätt att inse att alliansens nedläggning av Arbetslivsinstitutet var ett mycket medvetet drag. Genom ett enkelt riksdagsbeslut försvann en del forskning helt eller spreds ut på en rad olika universitetsinstitutioner. Det är idag mycket svårare att få fram samlade fakta om exempelvis sambandet mellan arbetets organisering och hälsa. Visserligen kan vi ana ett samband mellan exempelvis frågan om ett allt mer stressigt arbetsliv och den höga konsumtionen av värktabletter och olika psykofarmaka, men det är svårt att bevisa utan forskning.

Att även frågorna ovan måste lösas i nära samverkan med löntagarorganisationerna och forskningsvärlden är uppenbart. Dessutom måste socialdemokraterna arbeta för att återskapa ett nytt forskningsinstitut med inriktning på arbetslivet om Sverige ska kunna fortsätta vara en välfärdsstat.

Konsumism

Att vara konsument innebär att den enskilde köper det som denne behöver. Men är den enskilde istället konsumist så köper den enskilde det denne kan. Detta är förenklat var sociologprofessorn Zygmunt Bauman pekar på i sin bok ”Consuming Life” 2007.
Ibland har det sagts att vi lever i ett konsumtionssamhälle, men jag tror att allt flera strävar efter att leva ett liv präglat av konsumism. Vi rycks med i en jakt på att alltid ha det senaste för att skapa en känsla av att vara en fullvärdig medlem av den rätta gruppen.

Det är denna längtan efter bekräftelse som driver många av oss till att riva ut ett några år gammalt och fullt fungerande kök och ersätta det med ett nytt som uppfyller den senaste trenden, eller att ständigt byta fungerande mobiler och platt-TV mot den senaste modellen. Skillnaden mellan konsumenten och konsumisten är att den förstnämnde skaffar en ny vara när den gamla tagit slut, slitits ut eller det finns ett tydligt behov av exempelvis en ny säng till den nya familjemedlemmen. Konsumisten däremot jagar ständigt vidare på belöningar eller kickar av bekräftelse genom nya ting och upplevelser, för att sedan efteråt ensam hantera sin känsla av tomhet. Mitt i den konsumistiska gemenskapen lurarpassar alienationen.

Konsumismen ses ju givetvis som något bra av ganska många, ett ständigt köpande av nya varor och upplevelser skapar ju ett högre BNP. Att det inte är så gynnsamt i det långa loppet för varse sig vår miljö eller det s.k. humankapitalet, människorna bortses det ifrån. Dessutom har konsumismen bidragit till att det publika utrymmet krympt i takt med att centrumanläggningar glasats in och nya köphangarer uppförts, till vilka vi vallfärdar på lediga stunder för att en smula håglöst vara konsumenter eller för att söka en ny tillfällig guldkant på tillvaron som utövande konsumister.

Just denna sista pusselbit, konsumismen tror jag är en drivkraft bakom de punkter jag tagit upp tidigare, såsom bristen på en jämställdhet utveckling, 24-timmarssamhället, den obetalda övertiden och sjuknärvaron. Den enskilde måste på olika sätt bevisa att denne ”platsar i laget” genom att arbeta mycket, vara lojal, arbeta trots sjukdom för att i slutändan kunna ha råd att vara en god konsumist.

Det är ett fåtal ledande konsumisters behov som varit tongivande i den hittills förda debatten om livspusslet. Det är individer med höga inkomster som oftast bor i större städer, har dyrt (samt ofta högt belånat) boende, åker till de ”rätta” semestermålen, har de häftigaste båtarna o.s.v. som har den största nyttan av RUT-avdrag för att hinna med allt som krävs för att ständigt kunna ”ligga på topp”.

De övriga kan möjligen uppnå enstaka bitar av det konsumistiska paradiset för en stund, kanske en hemma-bio-anläggning eller en ny ordinär bil och vara lyckliga för en kort stund, innan de åter ensamma försöker lösa sitt egna livspussel.

Ett gemensamt pussel att lägga

Ni kan säkert komma på flera faktorer som bidrar till att livet är svårt att få ihop. Men se detta som ett första försök att försöka koppla samman flera olika faktorer som sammantaget kan ge en del av förklaringen till vårt sisyfosliknande strävande efter att lägga våra livspussel.

Flera orsakssamband behöver klarläggas, men jag är trots detta redan nu övertygad om att det är ett gemensamt pussel som måste läggas om vi ska klara ut målet med att skapa ett samhälle där det går att förena yrkes- och familjeliv.

När arbetarrörelsen var ung så trodde ingen att det gick att uppnå lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag individuellt, utan de valde istället att kämpa för reformer tillsammans. På samma sätt är det idag omöjligt att skapa ett hållbart framtida liv med hjälp av individuellt riktade skatteavdrag vars syfte enbart är att vi ska fortsätta livet som stressade konsumister.

Det är kanske dags att åter föra en dialog om vad livskvalitet kan tänkas vara?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: