Skip to content

Propaganda paketerad som ”nyheter”

maj 31, 2011

Begreppet propagandaministerium brukar associeras till svunna diktaturer. Men även i dagens Sverige finns en rad aktörer som tillsammans utgör ett slags förtäckt opinionsdepartement som via media bedriver propagandakampanjer för flera försämringar och ökad otrygghet.

Varje dag översköljs svenska tidningsläsare, radiolyssnare och TV-tittare av nyheter som egentligen är propaganda för det neoliberala Sverige som allt tydligare växer fram. Olika intressenter låter göra opinionsundersökningar och rapporter som sedan ofta ska presenteras vid något seminarium för de mest trogna åhörarna samt inbjudna journalister. Samma dag eller några dagar innan seminariet så brukar rapporterna och/eller opinionsundersökningarna i koncentrerad form presenteras som debattartiklar eller pressmeddelanden.

För att agna kroken så att media ska nappa ordentligt brukar debattartikeln vara undertecknad av någon som redan är välkänd eller som har en titel såsom professor, nationalekonom eller kanske välfärdsekonom, etcetera. På motsvarande sätt kryddas pressmeddelanden med uttalanden, s.k. ”pratminus” av någon person som uppfyller samma kriterier. Finns det möjlighet så bifogas gärna tabeller, diagram och diverse räkneexempel som ska visa hur ”verkligheten” ser ut eller borde vara.

I medieflödet den 30 maj fanns två sådana tydliga exempel, dels en debattartikel på DN Debatt som kom från banken SEB och dels ett pressmeddelande från näringslivets propagandabyrå Timbro, som bearbetades och sändes vidare av TT. Bägge dessa ”nyheter” vandrade sedan runt via olika media under dagen, en googling ger många träffar.

Källkritiken försvinner

Det som är lite märkligt i sammanhanget är medias okritiska hantering av materialet. Finns det idag inga redaktions- och nyhetschefer kvar som ställer sig de ganska enkla frågorna;
vem är avsändaren?
varför vill de sprida detta budskap?
vad vill de uppnå?
hur ska det gå till?
när ska det ske?
var i samhället?

Ibland kunde det räcka med att ställa sig frågan vem vinner respektive förlorar? Men inte ens den frågan ställs särskilt ofta. Det verkar som om källkritiken är på väg att försvinna.

I dagens Sverige finns ingen propagandaminister, dock en statssekreterare, Per Schlingmann med ansvar för kommunikation . Dessutom har regeringen och dess partier massor av pressekreterare. Även oppositionspartierna har pressekretare men betydligt färre. Vid sidan av detta finns alla ledarskribenter och eftersom merparten av alla dagstidningar är ägda av några få stora privata tidningshus, så är majoriteten av ledarsidorna mer eller mindre lojala med alliansregeringen.

Men så länge en minister eller en partiföreträdare uttalar sig eller skriver under en debattartikel så vet de flesta läsare, lyssnare eller tittare att det är en partsinlaga. De som läser ledarsidorna vet mestadels om tidningens ledarskribenter är för eller emot regeringen.

Likaså finns det pressekreterare och en del utredningsresurser hos fackföreningar, inom miljörörelsen samt inom organisationer som företräder olika grupper med funktionshinder. Även dessa uppträder öppet i media och ger därmed mottagaren av budskapet en chans att värdera det som uttrycks.

Neoliberalt propagandaministerium

Men vid sidan av denna öppna spridning av politiska budskap, så finns det ett antal mycket personellt- och ekonomiskt resursstarka aktörer som producerar rapporter och olika s.k. undersökningar. Det är dels privata företag, branschorganisationer eller företagsfinansierade opinionsföretag och branschanknutna utredningsinstitut. Inom denna sfär förekommer också olika ”råd” eller ”expertgrupper” som ganska enkelt kan föra ut sina åsikter, de är privat-, eller offentligt finansierade, men även blandfinansierade såsom exempelvis SNS via medlemsavgifter från privata företag och statliga myndigheter. Sammantaget motsvarar dessa aktörer en form av ett förtäckt opinionsdepartement.

Detta lösligt sammanhålla propagandaministerium har alltid samma lösning på alla frågor de lyfter fram – dess rapporter och undersökningar brukar landa i krav om åtgärder eller en utveckling som bygger på mer eller mindre neoliberala lösningar och värderingar.

Denna utveckling startade i början av 1970-talet när den dåvarande informationsdirektören hos SAF, Sture Eskilsson arbetade fram en långsiktig informationsstrategi för att skapa en annan mer neoliberal samhällsdebatt. Ett av inslagen i denna utveckling var etableringen av Timbro, för vilken Eskilsson var ordförande fram till 1998. Sedan dess har allt större resurser satsats på opinionsbildning för neoliberala idéer och så har det sett ut de senaste decennierna.

Den förändring som inträffat på senare år, är att det efter den borgerliga valsegern 2006 har det i princip bara blivit ”en sanning” som torgförs på bred front, då såväl regering som det ”neoliberala propagandaministeriet” har samma agenda och mål.

De neoliberala lösningarna har även påverkat mediesektorn, exempelvis outsourcing och privatisering har även nått public service i form av produktionsbolag. Korttidsanställningar och bemanningsföretag för att kringgå LAS förekommer även inom journalistiken. Samtidigt har antalet fast anställda journalister minskat och media har blivit alltmera som industrier där värderingar kan passera igenom utan större bearbetning om de paketerats på rätt sätt.

SEB säljer försäkringar på DN Debatt

Ett bra exempel på hur värderingar döljs med ”omslagspapper” är just SEB:s presentation av sitt välfärdsindex på DN debatt den 30 maj. Via Demoskop har SEB låtit 2 509 nordbor (ej islänningar) av totalt 25,2 miljoner innevånare att gradera sin uppfattning om olika välfärdstjänster.

Trots det lilla statistiska urvalet om 0,01 % av befolkningen i fyra länder blev resultatet föga förvånande att svenskar har lägre tilltro till sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, försörjningsstöd (socialbidrag), sjukvård, barnomsorg, skola och kommande pension än sina grannar i norden . Det vill säga svenskarna är mest skeptiska till välfärden inom de områden där villkor och regler eller organisation samt personaltäthet förändras kraftigast enligt neoliberala recept.

SEB:s slutsats av svaren blev inte att villkoren behöver förbättras eller att mer resurser ska tillföras. Tvärtom ska det neoliberala misslyckandet åtgärdas med flera neoliberala lösningar såsom individuella försäkringar. Det framgår av citatet nedan om det översätts från ”neosvenska”. Att SEB också ”råkar” vara en säljare på marknaden när det gäller privata pensions-, sjuk- och sjukvårdsförsäkringar är kanske bara en tillfällighet?!

”Svaren tyder på att många svenskar är redo för en fördjupad diskussion om glappet mellan kraven på välfärdens institutioner och vad de förmår att leverera. Välfärdsstudier från SEB och andra visar att det kan finnas en ny grogrund för ett sådant samtal. Undersökningar visar att svenskarna prioriterar välfärden så högt att de kan tänka sig att komplettera offentliga system med egna lösningar för att få större trygghet inför arbetslöshet, ålderdom och sjukdom. Inte för att svenskarna på ideologisk grund dömer ut offentlig finansiering av välfärden, utan för att önskemålen är större än vad det allmänna erbjuder.” (Jens Magnusson, välfärdsekonom, SEB, DN Debatt 110530)

Med andra ord, de resursstarka bör få köpa den välfärd de önskar, de övriga får hålla tillgodo med det som samhället kan erbjuda efter ytterligare skattesänkningar för de mest bemedlade.

Opartiskhet

Förutom en alltmer försämrad välfärd kan de lågavlönade även se fram emot ännu lägre löner. Ty samma dag som SEB torgförde sitt bidrag till ”välfärdsdebatten” så gick Timbro ut än en gång och pläderade för lägre lägstalöner. Det var ingen nyhet och sedan tidigare har Svenskt Näringsliv, SNS, Anders Borg, Almega och Centern m.fl. fört fram liknande idéer.

Att TT ändå valde att göra en nyhet på den kommande rapporten berodde kanske på att det var dåligt med nyheter och personal på söndagskvällen den 29 maj samt att Timbro förde fram lägre lägstalöner som ett sätt att skapa arbete för invandrare. I ett försök att vara opartisk har TT även intervjuat LO som naturligtvis avvisade hela idén. Men TTs opartiskhet blir sedan lite märklig för i slutet av TT-artikeln citeras en debattartikel från tre ministrar som handlar om att det är för många invandrare som inte får arbete. Slutresultatet i artikeln är kort sagt 2 -1 till högern.

En variant på TTs märkliga mix gjorde även SvT Rapport den 30 maj som valde att citera andra avsnitt av rapporten ”Bidrag – vägen till arbete?” som skrivits åt Timbro av nationalekonomen Jenny von Bahr, WSP Analys & Strategi.

En annan vinkling skulle kunna ha varit att fråga Timbro om det är rätt att skapa ytterligare löneklyftor mellan de som är födda i Sverige och inte, mot bakgrund av att utlandsfödda redan idag är överrepresenterade i låglöneyrken. Men Timbro och andra delar av den neoliberalt troende eliten lär nog inte få så många obekväma frågor i ett samhälle där propaganda paketeras om till nyheter via en underbemannad medieindustri innan den förs ut som sanningar till allmänheten. Tyvärr.

http://www.dn.se/debatt/valfarden-klarar-inte-att-mota-svenskarnas-hoga-krav

http://www.gp.se/ekonomi/1.640233-missnojda-med-valfarden

http://hd.se/ekonomi/2011/05/30/timbro-sankta-lagstaloner-ger-jobb/from=rss

http://www.sweden.gov.se/sb/d/14224/a/169743

http://svt.se/2.22620/1.2441129/regeringen_vill_jamna_ut_jobbklyfta

http://www.timbro.se/innehall/?ev=bidrag-vagen-till-arbete#button

 

2 kommentarer leave one →
  1. juni 1, 2011 3:13 e m

    Tack för många skarpa inlägg! Jag har sällan känt någon större entusiasm inför S, men både din och Lena Sommestads blogg ger ett S-perspektiv som sällan kommit fram i media. Fler sådana sossar tack!

    Jag kan inte låta bli att citera ditt citat:
    ”Undersökningar visar att svenskarna prioriterar välfärden så högt att de kan tänka sig att komplettera offentliga system med egna lösningar för att få större trygghet inför arbetslöshet, ålderdom och sjukdom. Inte för att svenskarna på ideologisk grund dömer ut offentlig finansiering av välfärden, utan för att önskemålen är större än vad det allmänna erbjuder”

    Vilken fantastiskt krumbuktande logik och kidnappning av ordet välfärd! Sedan när innebär svensk välfärd att de som har råd kan köpa sig trygghet och att övriga får vara otrygga?

    • juni 1, 2011 7:36 e m

      Tack. Jag brukar numera definera denna misshandel och ”kidnappning” av språk och uttryck som neosvenska, eftersom det är de som är troende neoliberaler som gärna använder ord på detta sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: