Skip to content

En neoliberal storm i ett vattenglas

maj 18, 2011

När det Finanspolitiska rådet presenterade sin årliga rapport påstod media att regeringen fick hård kritik. Men en genomläsning av rapporten visar att det snarare handlar om en neoliberal storm i ett vattenglas, trots detta bör den läsas och översättas från neosvenska.

Med ledning av en del av de inslag som förekommit i media de senaste dagarna är det lätt att tro att det föreligger en stor konflikt mellan den borgerliga regeringen och dess myndighet Finanspolitiska rådet. När rådets årliga rapport presenterades den 16 maj förekom exempelvis rubriker såsom; ”Regeringspolitik hotar överskottsmål” och ”Anders Borg sågar Finanspolitiska rådets förslag”.

Den som enbart läs rubriker och några kortare artiklar kan förledas att tro att det Finanspolitiska rådet tagit avstånd från regeringens politik. Men så är givetvis inte fallet. Den drygt 350-sidiga rapporten som kan hämtas på rådets hemsida (se länk nedan) innehåller inga häpnadsväckande avståndstaganden från den hittills förhärskande neoliberala politiken. Tvärtom är receptet på att åtgärda en del av finansiella riskerna enligt det Finanspolitiska rådet istället att ta fram ytterligare några fler pillerburkar ur det neoliberala medicinskåpet.

När jag som nationalekonomiskt intresserad amatör efter några kvällar tröskat igenom rapporten är det två olika saker som slår mig. För det första liknar trätan mellan de olika falangerna inom den neoliberalt troende eliten mest de tvister som förekom mellan olika grupperingar inom sektvänstern på 1970-talet om hur olika Lenincitat skulle tolkas. Men trots att jag aldrig varit varken troende neoliberal eller leninist, så betyder det inte att rapporten är ointressant.

Intressanta sanningar

Tvärtom, finns det avsnitt som borde väcka intresse även hos media om de läste igenom hela rapporten. För den som orkar tränga igenom den neosvenska textmassan finns det intressanta avsnitt att fina. Redan på de inledande sidorna går det att hitta sådana exempel. När det finanspolitiska rådet förklarar varför Sveriges offentliga finanser klarade sig hyfsat undan den internationella krisen så nämns flera orsaker. Ett intressant exempel finns redan på sidan 2.
”Minskad statlig finansiering av arbetslöshetsförsäkringen och lägre ersättningsnivåer bidrog till att utgifterna för arbetslösheten inte ökade markant när sysselsättningen föll. Reformerna på sjukförsäkringsområdet innebar samtidigt att antalet ersättningstagare i sjukförsäkring och förtidspension minskade.”

Översatt från neosvenska betyder orden ”minskad” och ”reformerna” i sammanhanget att försämringarna av arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkringen bidrog till att rädda statskassan. D.v.s. de arbetslösa och sjuka fick bära en del av bördan. I efterhand vet vi att dessa försämringar inte återställts, men däremot har främst de med höga inkomster och som är friska samt sluppit arbetslöshet belönats med skattesänkningar i form av bl.a. jobbskatteavdrag.

Längre fram i rapporten finns ett annat intressant avsnitt där även finanspolitiska rådet nästan bidrar med en översättning från neosvenska. Läs följande rader på sidan 4 och fundera på vad det egentligen står, men kom ihåg vad ordet ”reformer” betyder när det skrivs eller uttalas av neoliberaler;

”Det s.k. reformutrymmet spelar en central roll för finanspolitiken. Det ligger ett stort värde i att den finanspolitiska debatten numera tar sin utgångspunkt i en tydlig uppskattning av ”vad vi har råd med”. Samtidigt är det anmärkningsvärt att de ekonomiska propositionerna inte ger någon kortfattad definition av begreppet reformutrymme, även om innebörden framgår av diskussionen i sin helhet. Reformutrymmet kan definieras som: Summan av permanenta skattesänkningar och offentliga utgiftsökningar som riksdagen aktivt kan besluta om och som är förenlig med målet att den offentliga sektorn ska ha ett överskott på en procent av BNP över en konjunkturcykel.

Beteckningen ”reformutrymme” är egentligen missvisande, eftersom en del reformer inte kostar något eller rentav förstärker budgeten (som de tidigare reformerna av arbetslöshets- och sjukförsäkringen). Reformer som kostar mer än vad reformutrymmet tillåter kan också göras om de finansieras genom skattehöjningar (vid utgiftsökningar) eller genom utgiftsminskningar (vid skattesänkningar). Budgetutrymme är en bättre benämning än reformutrymme. Vi använder emellertid termen reformutrymme i rapporten för att läsaren ska känna igen sig, även om termen borde utmönstras.” (Min markering ovan)

Tvehågset om investeringar

Finanspolitiska rådet har också funderat över det behov som finns av offentliga re- och nyinvesteringar. Även ledamöterna i rådet verkar ha drabbats av inställda tåg till följd av bristande underhåll och kapacitet. Men resonemanget blir en smula tvehågset eftersom rådet inte vill bryta med neoliberala grundteser.

”En ytterligare fråga gäller de offentliga investeringarna. Överskottsmålet är ett mål för det finansiella sparandet. Däremot inkluderas inte den offentliga sektorns reala sparande i form av nettoinvesteringar i realkapital. Det finns en långvarig diskussion inom nationalekonomisk forskning om huruvida mål och regler för det finansiella sparandet leder till att investeringar trängs undan. Det teoretiska argumentet är att nuvarande generationer får svagare incitament att göra offentliga investeringar som kommer också framtida generationer till del ifall investeringarna inte får lånefinansieras utan i stället måste skattefinansieras. Skattefinansieringen innebär att nuvarande generationer får stå för hela kostnaden för investeringarna, medan de endast får en del av avkastningen.” Sid 101(Min markering ovan)

”Samtidigt finns det skäl att ta oron för att fokuseringen på det finansiella sparandet ska leda till att de offentliga investeringarna eftersätts på allvar. Så t ex har de senaste årens stora problem i järnvägstrafiken i Sverige visat på eftersatta investeringar. Vi har i tidigare rapporter pekat på den bristfälliga redovisningen av den offentliga sektorns investeringar och realkapitalstock i de ekonomiska propositionerna.”. Sid 102.

Trots att samtliga medlemmar i rådet har mångårig erfarenhet av ekonomi, så verkar de helt glömt att Sverige från 1933 års statsbudget och flera decennier framåt hade en uppdelning på drift och kapital. I den dåvarande kapitalbudgeten hanterades just de offentliga investeringarna på det sätt som rådet delvis efterlyser. De sista resterna av kapitalbudgeten försvann för övrigt när Gösta Bohman (m) och Ingemar Mundebo (fp) huserade i finansdepartementet.

Men eftersom det var Ernst Wigforss som införde den uppdelade budgetmodellen efter inspiration av Keynes och den s.k. Stockholmsskolan, så passar den inte in i dagens neoliberala teoretiska idealvärld som rådet omfattar.

Klen statskassa och krympande pensioner

Nej istället funderar det Finanspolitiska rådet vidare på och oroar sig för hur den neoliberala ökenvandringen ska kunna säkerställas och fortsätta.

”Beslutsmodellen baserad på beräkningar av reformutrymmet har varit väl utformad för att successivt sänka skatterna och de offentliga utgifterna i förhållande till BNP. En sådan politik kan emellertid bygga upp långsiktiga spänningar som äventyrar budgetdisciplinen. Det kan uppstå ett politiskt tryck i framtiden att återställa ersättningsgraden i olika transfereringssystem till tidigare nivåer som kan bli svårt att motstå, samtidigt som det tidigare bedömda reformutrymmet till stor del använts för skattesänkningar.” Sid 104. (Min markering ovan)

Kort sagt oroar sig rådet ovan för att det kan komma andra riksdagsmajoriteter i framtiden som vill riva upp de försämringar som genomförts, men att det kan bli svårt då statskassan tömts för att bekosta skattesänkningar. En lika bister sanning lär allt flera pensionärer upptäcka i framtiden, för rådet beskriver ganska öppet vad den tidigare s.k. pensionsreformen innebär.

”Pensionssystemets utformning är en viktig faktor som påverkar de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet. Jämfört med de flesta andra industriländer kan de negativa effekterna på de offentliga finanserna av en åldrande befolkning antas bli mindre i Sverige till följd av den pensionsreform som beslutades 1994 och som började tillämpas från 1999. Det allmänna pensionssystemet är numera avgiftsbestämt och inte som tidigare förmånsbestämt. Om regelsystemet följs innebär det att pensionerna anpassas till de fasta avgifterna. När antalet pensionärer ökar i förhållande till de sysselsatta, kommer därför de utgående pensionerna att minska i förhållande till lönerna. Påfrestningar på de offentliga finanserna kommer ändå att uppkomma genom att andelen förvärvsarbetande av befolkningen, som genererar skatteintäkter minskar, samtidigt som kostnaderna för äldreomsorg och sjukvård ökar.” Sid 140. (Min markering ovan)

Att det redan nu pågår en fördyring av omsorgs- och sjukvårdskostnader på grund av den växande privatiseringen med dess framväxande ineffektiva struktur, exempelvis med över 80 olika hemtjänstföretag inom Farsta Stadsdelsnämnområde med cirka 8 800 pensionärer nämns inte i sammanhanget. Ej heller att allt fler stora vårdföretag gör stora vinster ses som ett problem eftersom det pågår en omstrukturering enligt neoliberala ideal.

Oförmåga att se neoliberala effekter

Denna oförmåga att vilja se effekter av snart fyra decenniers neoliberala dominans i Sverige när det gäller offentlig verksamhet förekommer i rådets rapport även när det gäller utbildning.

”Den svenska skolan har stora problem som bör åtgärdas. Enligt internationella undersökningar har svenska elevers prestationer försämrats markant sedan 1990-talet. De huvudprinciper för utbildningsreformerna som regeringen har identifierat är i stort sett i linje med forskningen.” Sid 20.

”De ökade medel som tilldelats skolan är endast en bråkdel av t ex satsningarna på arbetsmarknadsområdet:
7-8 miljarder på en fyraårsperiod jämfört med 70 miljarder per år på jobbskatteavdraget.” Sid 22.

Att skolans kris sammanfaller med införandet av skolpengen, nästan fri etablering och en tilltagande segregering av skolan enligt neoliberala modeller förbigås också med en nästan total tystnad. Även inom skolan förekommer allt flera stora aktörer som hämtar hem vinster i form av vidareslussade skattemedel, så även om det anslagits mer pengar inom nuvarande system så hade förmodligen inte någon större del kommit eleverna och lärarna till del i form av bättre undervisningsförutsättningar samt löner.

Neoliberala finanskriser

Sammanfattningsvis kan det Finanspolitiska rådets förslag till lösningar på rådande och kommande utmaningar sammanfattas med det gamla talesättet – ont ska med ont fördrivas. I detta fall ska med andra ord problem som uppstått till följd av neoliberal politik lösas med ännu mera neoliberal politik. Det är därför jag upplever debatten kring den Finanspolitiska rapporten som en neoliberal storm i ett vattenglas.

”Sammanbrottet för Bretton Woods-systemet under 1970-talet och den finansiella avregleringen i Sverige under 1980-talets senare del öppnade för en ny uppsättning mål, medel och institutioner för stabiliseringspolitiken. Avregleringen blev startskottet för det boombust förlopp som gav upphov till den djupa recessionen i början av 1990-talet. 1990-talskrisen banade i sin tur väg för en rörlig växelkurs för kronan, fri kapitalrörlighet samt en klar arbetsfördelning mellan Riksbanken och Finansdepartementet. Efter 1990-talskrisen blev Riksbanken självständig från Finansdepartementet. Bankens främsta uppgift blev att värna om monetär stabilitet, dvs. låg och stabil inflation. För finanspolitiken blev målet finanspolitisk stabilitet. Detta sistnämnda mål formulerades inom ett nytt finanspolitiskt ramverk med överskottsmål för hela den offentliga sektorn, utgiftstak för staten samt krav på budgetbalans i kommuner och landsting.”Sid 158. (Min markering ovan)

Trots en inledande öppenhet om att det faktiskt var 1980-talet avregleringar som skapade den första stora finanskrisen i Sverige sedan 1930-talets början, så verkar Finanspolitiska rådet inte vilja se en annan väg. Att avregleringen sedan följdes av en ytterligare våg med systemskiften enligt neoliberala recept med åtföljande nedmontering av den generella välfärden berörs ej heller.

För faktum är att det som följt sedan 1990-talets finanskris är ett stegvist genomförande av nästan alla de 113 punkter som Ekonomikommissionen under Assar Lindbecks ledning föreslog i sin slutrapport ”Nya villkor för ekonomi och politik” – SOU 1993:16 . Trots att Bildtregeringen och senare ministärer följt den s.k. Lindbeckskommissionens råd så har bland annat IT-bubblan och den senaste finanskrisen inträffat och snart hotar en konsumtions- och bostadslånebubbla att brisera i ett ”nygammalt” Sverige som alltmera börjar likna forna tiders klassamhälle.

Men istället för att föra ett resonemang om ett återinförande av regleringar och begränsningar för den nya tidens finansmatadorers härjningar med kortsiktig vinstmaximering som enda övergripande mål så talar det Finanspolitiska rådet om en svensk modell för finansiell stabilitet och inrättandet av ett eventuellt Finansiellt stabilitetsråd samt rekommendationer. I andra länder förs åtminstone diskussioner om såväl nationella som internationella åtgärder. Men i Sverige får istället den intresserade nöja sig med bl.a. följande rader:

”Målet finansiell stabilitet är en ny utmaning för den ekonomiska politiken efter den globala krisen. Finansiell stabilitet är inte lika lätt att operationalisera som penningpolitisk och finanspolitisk stabilitet. Men erfarenheterna talar för att finansiell stabilitet bör få högre prioritet. De största budgetunderskotten och de djupaste depressionerna har skapats av finansiella obalanser. Kan riskerna för finanskris dämpas, minskar också riskerna för budget- och statsskuldskriser.” Sid 181.

Alla som följt den internationella ekonomiska utvecklingen, även amatörer som undertecknad, vet att alla EU-länder som Sverige, Irland, Grekland, Portugal osv. samt samtliga större ekonomier samt internationella organ som IMF m fl. till stor del tillämpat de neoliberala doktrinerna. Visserligen förde den förra konservativa regeringen i Grekland någon form av dubbla kassaböcker för den statliga kassan. Men de återkommande ekonomiska härdsmältorna som följt på de neoliberala reaktorhaverierna borde kanske väcka en tanke och intresse för andra ekonomiska bränslesystem och inneslutningar eller?

http://www.finanspolitiskaradet.se/download/18.34d8785812fd178ec9480004274/Svensk+finanspolitik+2011.pdf

http://www.svd.se/naringsliv/regeringspolitik-hotar-overskottsmal_6167817.svd

http://di.se/Default.aspx?pid=235838__ArticlePageProvider&epslanguage=sv

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: