Skip to content

En neosvensk stadsbyggnadsdebatt

maj 13, 2011

Stockholms framtida utveckling kommer att överlämnas till marknadskrafterna. Medborgarna får sitta maktlösa på läktaren och titta på när bostäder och stadsdelar byggs ut. Det framgår av en moderat debattartikel om stadsbyggandet i Dagens Nyheter.

I dagens Sverige vilar numera merparten av de politiska besluten på en s.k. nyliberal eller neoliberal grund. Det går i korthet ut på att marknaden ska ges fria händer att bestämma samtidigt som de folkvalda politiska församlingarna reduceras till ”transportkompani” som ska tillhandahålla det stöd som krävs för att vinstmaximering ska nås och upprätthållas på snart alla livets områden. Inte sällan beskrivs denna process och utveckling av ledande borgerliga politiker med hjälp av olika floskler och luddiga formuleringar. Jag har därför valt att på denna blogg att konsekvent beskriva detta nya politiska språk som neosvenska, då det strävar efter att legitimera fåtalets dominans och makt över flertalet i enlighet med neoliberalismens dogmer.

”Så ska kvaliteten i stadsbyggandet säkras” – är rubriken på en debattartikel i Dagens Nyheter som det moderata stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholm, Regina Kevius skrivit, se länk nedan. Artikeln präglas av det kluvna budskap som numera är ett signum för alla borgerliga politiker i ledande ställning och är ännu ett exempel på det jag numera kallar ”neosvenska”. Stadsbyggnadsborgarrådet skriver;

”Vi måste från politiskt håll kvalitetssäkra det som byggs i Stockholm och ställa rättvisa men tuffa krav på bygg- och fastighetsbranschen för att undvika den kortsiktighet som höga mark- och bostadspriser annars kan leda till.” Men när Kevius (m) sedan ska redovisa hur detta ska uppnås så blir hela resonemanget mycket märkligt. Efter några inledande rader om att moderaterna vill komma bort från hantering med s.k. frimärksplaner, dvs. små kompletteringsbyggnationer, så står i artikeln följande;
 ”Därför vill jag att vi oftare ska inleda planprocesser med att arbeta fram program, som ett sätt att både ta helhetsgrepp för bättre lösningar och ofta även möjliggöra högre exploatering. På så vis kan vi både upprätthålla en hög byggnadstakt och samtidigt få välfungerande, genomtänkta nya stadsdelar.” (Min understrykning).

Vinstmaximering målet

Dessa rader reser två frågor, för det första så innebär ”högre exploatering” om det översätts att det antingen ska byggas högre eller tätare, och i många fall både och. Att byggbolag alltid vill ha en högre exploateringsgrad är inte så konstigt, då det är en förutsättning för att dessa ska kunna maximera sina vinster. Men ska Stockholms mål för bostadsbyggandet vara att säkerställa en vinstmaximering hos byggbolagen vart än byggandet ska ske?

Den andra frågan är givetvis, hur kommer den fysiska miljön att gestalta sig, om ett mål är att öka exploateringsgraden av den mark som finns? Vid sidan av utbyggnaden av Hagastaden (Norra Stationsområdet) som i praktiken är en utvidgning av Vasastaden och den s.k. Norra Djurgårdsstaden (Frihamnen och gasverksområdet), så är resterande större utbyggnadsområden belägna utanför innerstaden.

I samtliga väderstreck är det områden som förr kallades förstäder eller förorter. Merparten av dem är grundlagda från 1930-talet och fram till1960-talet, mestadels i anslutning till utbyggnaden av tunnelbanan. Ofta så kännetecknas dessa stadsdelar av att de är luftiga och ljusa. Mellan huskropparna finns fria ytor vare sig de rymmer bostäder, arbetsplatser eller kommersiella centra. Likaså finns en närhet till små skogar och andra grönytor samt ofta även sjöar och vattendrag. Ingen av dessa stadsdelar är präglade av den höga exploateringsgrad som den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus nu vill ha.

Mot bakgrund av att den borgerliga majoriteten idag bedriver en ad hoc-artad samhällsutbyggnad, så fasar jag för vilka byggprojekt som kommer att ”luftlandsättas” likt ”fallskärmstrupper” i de olika yttre stadsdelarna runt Stockholms innerstad. Redan nu kan vi iaktta exempel på malplacerade ”innerstadshus” som slumpmässigt verkar ha ”släppts ned från ovan” i förstäderna. Där står sedan de enskilda tätt sammanpackade huskropparna och utgör övergivna minnesmärken över de byggbolag som dragit vidare till nästa ställe i sin vinstjakt. Byggföretag brukar som bekant inte behöva ta något större ansvar för misslyckanden sedan den tvååriga tekniska garantibesiktningen genomförts.

Babels Torn

Lika neosvenskt kluvet är Regina Kevius (m) rader om vilka krafter som ska ha ett reellt inflytande över planprocessen. Först skriver stadsbyggnadsborgarrådet; ”För att säkerställa att det som byggs inte bara uppfyller siffermålen utan också blir vackra och uppskattade tillägg till den befintliga staden krävs ett väl utvecklat samarbete mellan alla berörda parter. Det handlar om att stadsplanerare, byggbransch, arkitekter och inte minst stockholmarna själva bidrar med idéer som formar den goda staden.” (Min understrykning).

När moderaterna sedan ska beskriva hur inflytandet ska gå till i praktiken, så kommer följande beskrivning; ”Genom att på ett tidigt skede involvera byggbranschen i planeringen av områden och projekt kan vi skapa bättre ”produkter” i samspel mellan staden och branschen. Det kan också bidra till att hålla en hög byggnadstakt genom att undvika låsningar som uppstår om staden och branschen på var sitt håll ritar på projekt, utan att på förhand nå en samsyn om hur det faktiskt ska utformas.”

Det betyder att det i slutändan blir byggbolagen som ska bestämma hur utvecklingen ska ske. Det är inte förvånande mot bakgrund av den borgerliga majoriteten redan beslutat att sälja ut sitt utrednings- och statistikbolag (USK AB) till privata intressen. ( Se även min blogghänvisning nedan).

Redan idag fattas det personella resurser inom den kommunala administrationen som ska hantera dessa frågor. Men svaret på denna brist är att byggbolagen i framtiden även får hålla i ritstiftet när de nya stadsdelarna och kompletteringen av de gamla ska förverkligas samtidigt som staden och dess företrädare får lägga ned sina ritstift. Det är lätt att inse att ”stadsplanerare, arkitekter och inte minst stockholmarna själva” får sitta på åskådarläktaren när det framtida Stockholm ska växa fram.

Frågan om medborgarinflytande, upplåtelseformer och hur det framtida Stockholm ska se ut omnämns inte i den aktuella debattartikeln. Det är inte förvånande för i det framtida Stockholm ska detta skötas marknadskrafterna – det framgår av den aktuella debattartikeln. Får detta fortgå kommer vi att vakna upp i en stad som domineras av byggnadsverk och en livsmiljö som för tankarna till Babels Torn av Pieter Bruegel den äldre på målningen från 1563 här intill.

http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/sa-ska-kvaliteten-i-stadsbyggandet-sakras

https://larsback.wordpress.com/2011/04/19/kompetensen-bakom-faktabaserade-beslut-saljs-ut-i-stockholm/

3 kommentarer leave one →
  1. Tomas Rudin permalink
    maj 13, 2011 4:26 e m

    Vilken välskriven kommentar till Regina Kevius artikel. Du har verkligen en vass penna! Glädjande att du ger dig in i stadsbyggnadsdebatten med den.

    • maj 14, 2011 9:06 f m

      Tack Tomas. Det som är mest oroande på sikt är att vi kan få lisvmiljöer som inte fungerar ur såväl ett humanistiskt socialt perspektiv som ett ekologiskt. Segregationen kommer att tillta om det enbart är de kortsiktiga ekonomiska intressena som får styra samhällsbyggandet.

Trackbacks

  1. Lånebubblan växte med 280 824 kr i minuten « Lars Bäck

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: