Skip to content

Framtidslöshetens fångar

maj 5, 2011

Idag är det få som talar om ett framtida samhälle. De individer som ställs inför frågor om framtiden svarar ofta med att beskriva en kortsiktig personlig konsumistisk satsning, såsom en kommande golfresa eller en ny platt-TV. Även den politiska arenan är ganska tom på framtidsvisioner, debatten handlar mestadels om den kommande budgeten eller möjligen om något som ska byggas det närmaste året. Men jag har ändå ett hopp om framtiden.

Var blev ni av ljuva drömmar? – sjöng Monica Zetterlund i revyn Svea Hund 1976. Den svenska texten av Tage Danielsson och Hans Alfredsson ställer en fråga som idag är än mer aktuell att ställa. För när frågor om framtiden dryftas idag, så svarar de flesta människor jag mött med att beskriva någon form av konsumism. Det kan handla om en kommande exklusiv golfresa eller en ny platt-TV att montera i sovrummet. Det enda som brukar skilja svaren åt är att ”framtidsinvesteringens” prisnivå styrs av den svarandes privata ekonomiska situation. Men ingen börjar beskriva någon form av framtid som ligger längre fram i tiden än de närmaste två – tre åren. Ej heller handlar svaren särskilt ofta om vår samhälleliga gemensamma svenska och internationella framtid.

I september 2010 skrev professor Sverker Sörlin en intressant artikel i norska Morgenbladet där han pekade på att moderaterna under Fredrik Reinfeldt gjort ”framtidslösheten till program”. När artikeln senare även publicerades i den socialdemokratiska tidskriften Tiden i mars 2011 blev moderatfärgade ledarsidor och bloggare upprörda. Det är förståeligt, för Sverker Sörlin lyckades med några få ord att träffsäkert beskriva det faktum att alliansregeringen inte har någon framtid att erbjuda bortom privatiseringar och skattesänkningar. Kvar stod den moderate ledaren lika avklädd som sagans kejsare.

Får realisationerna på de gemensamma tillgångarna och tömningen av den gemensamma skattekassan pågå i ytterligare någon mandatperiod, så blir vi hänvisade till att som solitärer framleva våra liv i en känslokall, osolidarisk och otrygg värld där möjligheterna till välfärd bestäms av plånbokens tjocklek. Då är det en klen tröst att den ekonomiska eliten kommer sitta ännu mer isolerade i sina gated communities och räkna sina tillgångar såsom ”Der Reiche Narr” gör på Rembrandts gamla målning från 1627 här intill.

Inte bara moderater

Ett problem i sammanhanget är det inte enbart är moderaterna som har framtidslösheten som program. De flesta andra partierna, inklusive socialdemokraterna som jag tillhör, har varit nästan lika fångna i framtidslösheten. De flesta förslag till lösningar som presenterats de senaste decennierna har sällan erbjudit några alternativ till den nyliberala hegemoni som råder. Valnederlagen i de två senaste valen kan ses som ett kvitto på den socialdemokratiska framtidslösheten – partiet har inte haft något framåtsyftande och sammanhållet eget framtidsprogram att erbjuda.

Visst finns det ett gällande socialdemokratiskt partiprogram och ambitiösa bra förslag som arbetats fram för olika politiska sakområden. Men så länge allt ska underordnas nyliberala ekonomiska doktriner och dogmer så blir det svårt att skapa en samlande hållbar och trovärdig vision som ger handlingsfrihet. Hur ska exempelvis arbetslösheten kunna nedbringas när hela den nyliberalt dikterade penning- och finanspolitiken kräver att den s.k. jämviktarbetslösheten inte bör få understiga omkring fem procent? Hur ska vi med nyliberala bojor kunna formulera en ny skatte- eller välfärdspolitik?

Framtidslösheten präglar även våra media som nu kräver att Håkan Juholt, Carin Jämtin, m fl. i den nya partiledningen ska ha färdiga lösningar och svar på alla komplexa frågor en kort tid efter den extra partikongressen. En del s.k. politiska journalister i de större medierna verkar mest vara intresserade av att få höra att socialdemokraterna ska följa alliansregeringen i spåren och binda upp sig för en politik som i slutändan enbart gynnar en välavlönad liten elit. Får de inte höra sådana besked, så uttalar de besvikna kommentarer på ungefär samma sätt som K-G Bergström numera gör i Expressen. (Det gör att jag ibland undrar vilka inkomster och livssituation han och andra storstadsjournalister har – någon objektiv journalistik tror jag inte på. Som f.d. journalist vet jag att alla journalister bär med sig en osynlig ryggsäck av egna värderingar, livserfarenheter och privata ekonomiska behov och önskningar även in i yrkesrollen.)

Apati och håglöshet

Även bland en del socialdemokratiska debattörer finns en otålighet som liknar medias. Den är förståelig efter de senaste årens bakslag. Men det går inte att på hundra dagar hämta hem flera decenniers ogjorda ”hemläxor”. Sedan mitten på 1980-talet har socialdemokraterna inte haft så många egna betraktelsegrunder på ekonomi och samhällets utveckling, utan lydigt anpassat sig till nyliberalernas ”sanningar”. Ej heller har vi socialdemokrater haft något tydligt handlingsprogram, trots en omfattande socialdemokratisk idédebatt om behovet av detta under det tidiga 1970-talet. Men denna brist på visioner och framtidstro får inte leda till apati och håglöshet samt ideologiskt irrande.

Det bristande (s)jälvförtroendet kopplas ibland av några enstaka röster samman med en naiv och vilsen förhoppning om att det skulle finnas stora kapitalistiska välfärdsleverantörer som mot en ”lagom” vinst skulle vara beredda att tillhandahålla en jämlik skola, vård och omsorg. Glöm det, inse att det är en stor skillnad på små personal- och brukarkooperativ och de stora kortsiktiga riskkapitalbolag som alltmer kommer att dominera ”välfärdsmarknaden”.

Sammantaget kräver borgerligheten, media och en del socialdemokrater snabba besked på en rad områden. Skulle partiledningen hörsamma dessa önskningar i ett högt tempo, är risken stor att det skapas en hög med snabbt hoprafsade utspel som blir lika långlivade som fyrverkeripjäserna är på en mörk kvällshimmel.

En god framtid kan skapas

Trots ovanstående rader har jag ändock en övertygelse om att en god framtid kan skapas. Vid sidan av den kortsikta dagsdebatten pågår det en levande debatt och forskning om framtidens utmaningar och villkor med många kompetenta krafter involverade. Det finns tankesmedjor och annan utredningskompetens inom arbetarrörelsen och många organisationer samt folkrörelser (NGO:s) som varje dag tar fram faktaunderlag som kan bidra till att formulera en framtidsvision som inkluderar istället för att exkludera folkflertalets behov ur såväl ett nationellt som ett internationellt perspektiv.

Vid sidan av kompetensen inom ”rörelsen”, fackföreningar och folkrörelser finns det även kunskaper att hämta hos högskolor, universitet och myndigheter såsom SCB, Boverket m.fl. att hämta för den som är intresserad. Exempelvis Institutet för Framtidsstudier presenterar fortlöpande nya intressanta forskningsrön som är en bra kunskapskälla för de som vill formulera handlingsprogram för att möta framtiden.

Men ska alla dessa fakta och tankar kunna hanteras på ett bra sätt måste vi ha en tydlig och stark ideologisk grund att stå på. En av flera röster i debatten som har den förmågan är Lena Sommestad som för några dagar sedan i Göteborgs-Posten på ett bra sätt knöt samman de ekologiska utmaningar vi står inför med ett tydligt jämlikhetsperspektiv, andra personer värda att nämna är Kajsa Borgnäs och de kompetenta kvinnorna inom Rebella, en sammanslutning för unga s-kvinnor som verkar förvalta traditionen från den generation s-kvinnor som utarbetade den första versionen av ”Kvarteret Framtiden”, ett dokument som låg ganska nära ett s.k. övergångsprogram i sina visioner och mål.

Ett långsiktigt handlingsprogram behövs

För några dagar sedan inledde jag mitt firande av arbetarrörelsens dag – 1 maj – med att deltaga vid 75-årsmanifestationen till minne av de Spanienfrivilligas (inkl. min far) insatser i kampen mot fascismen vid Liss Erikssons vackra monument ”La Mano” på söder i Stockholm. Efter ett antal intressanta tal av socialdemokrater och andra vänsterröster i olika åldrar återsåg jag en gammal vän från mina första år i SSU i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Han är numera en nybliven pensionär och har börjat samla material till en kommande bok om framtidens utmaningar.

Han frågade om jag tillsammans med andra intervjupersoner var intresserad av att bidra med mina tankar om framtiden ur ett längre perspektiv, med fokus bortom år 2025. Självklart är jag det och har nu börjat försöka att samla mina tankar om framtiden på ett mer strukturerat sätt. Jag har tittat framåt och bakåt och då funnit att det fanns en intressant debatt igång inom rörelsen på det tidiga 1970-talet om behovet av ett handlingsprogram för framtiden.

En motor i den diskussionen om behovet av ett handlingsprogram var den dåvarande morgontidningen Arbetet som i sina spalter samlade sådana röster som Ernst Wigforss, Sven-Göran Olhede m.fl. Men även i borgerliga tidningar fanns det då ett intresse för partiets utveckling. Exempelvis sa Tage Erlander i DN den 13 augusti 1972, ”Ju mer vi försummar ideologin desto svårare blir praktiken.” Samtidigt pågick en utgivning av intressanta böcker, skrifter och studiematerial av Gunnar Gunnarson, Jan Lindhagen, Bo Ringholm och många, många andra, ingen nämnd och ingen glömd. Vid sidan av de nationella källorna fanns även intressanta bidrag och idéer att hämta internationellt, på den tiden före Internet, främst via skrifter och böcker.

Ideologisk grund

Även idag kvarstår behovet av ett framåtsyftande handlingsprogram samt ett reviderat partiprogram som gör att socialdemokratin kan möta framtiden och åter bygga ett inkluderande samhälle. Om socialdemokratin efter valet 2014 eller senare återvinner medborgarnas förtroende och får uppdraget att åter bygga upp ett fungerande samhälle på de välfärdsruiner som borgerligheten kommer att lämna efter sig, så krävs en medveten ideologisk grund. För att kunna ta tag i de ekonomiska, sociala och ekologiska utmaningarna måste det ske en analys av vår samtid utifrån dagens förhållanden. Vi får aldrig glömma bort att dagens samhälle, dess institutioner, vi människor och våra beteenden samt handlingsmönster bestäms och påverkas av det rådande ekonomiska systemet.

Då går det inte att okritiskt acceptera nyliberala definitioner och förklaringsmodeller. Istället krävs att den reformistiska arbetarrörelsen åter tar fram sina egna begrepp och analysmetoder om vi ska kunna formulera lösningar på de problem och utmaningar som vi ställs inför. Sedan behöver denna ideologiska grund kompletteras och uppdateras med bland annat de kunskapskällor som jag nämnt ovan och som kan bidra till att förklara den fas som det kapitalistiska systemet idag befinner sig i nu, i vår samtid.

Det arbete som nu påbörjats inom det socialdemokratiska partiet kräver att vi har tålamod, eftertanke och tar fram den ideologiska kompassen igen samt har en öppen programdebatt på alla nivåer inom organisationen. Då kan vi efter partikongressen 2013 kanske ta de första stegen ut ur framtidslöshetens fångenskap och ersätta egennyttans ideal med allmännyttan. En brett förankrad representativ demokrati kan återta initiativet från en nyliberalt styrd fåtalsekonomi.

Var blev ni av ljuva drömmar? Monica Zetterlund:  http://www.youtube.com/watch?v=Vu_Tk7nY98c

Sverker Sörlin/Morgenbladet: http://www.morgenbladet.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20100917/OIDEER/709179949/0/ABONNEMENT

Lena Sommestad /GP: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.616726-s-maste-vaga-tanka-nytt-i-klimatpolitiken

One Comment leave one →
  1. maj 6, 2011 8:59 e m

    Intressant inlägg – jag har också funderat en del på kortsiktigheten i politiken. Jag hade förhoppningar om att valet 2010 skulle bli en vändpunkt. Lena Sommestads blogginlägg gav hopp om att det fortfarande fanns möjlighet till en mer visionär socialdemokrati som skulle våga närma sig de stora frågorna. Så här långt verkar Juholt och hans gäng vara en stor besvikelse på det området.

    Vi får se om inte MP (Fridolin + ?) kan lyfta nivån. För mig som ser energi + råvarutillgång (och andra miljörelaterade frågor) som essentiella (i kombination med globaliseringseffekter) så har åtminstone Gustav indikerat en öppenhet för större och svårare frågor. Även Jonas Sjöstedt har ju uttryckt en hel del vettigt på på det temat. Hos alliansen har jag tyvärr svårt att hitta mer än tekniknaivism och oförmåga att föreställa sig ett samhälle med helt andra begränsningar än vad vi är vana vid. Men visst kan man lära gamla hundar sitta – allmän rösträtt är ju numera accepterat..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: