Skip to content

Socialdemokraternas framtid är att bli socialdemokrater igen

november 15, 2010

Sedan valet för två månader sedan har debatten tagit fart om vilken väg som socialdemokratin ska välja för att åter bli ett regeringsalternativ.  Svaret på denna fråga är kanske helt enkelt att partiet måste återgå till att vara det som socialdemokraterna alltid varit bäst på att vara – nämligen ett ”socialdemokratiskt parti”!!

Numera är det ganska tyst på våra arbetsplatser i landet. Få pratar numera politik vid svenska fika- och lunchbord. Istället tiger alltfler och kämpar på i det tysta för att klara sitt arbete trots att färre ska göra allt större arbetsinsatser på samma eller kortare tid på snart varje arbetsplats.  Trots tilltagande olust, törs få sjukskriva sig eller ens diskutera ord som sömnproblem, stress och utbrändhet med läkare och annan vårdpersonal. Samtidigt gör en allt större flora av otrygga korttidsanställningar, vikariat m.m. att det blir allt färre som i realiteten skyddas av LAS. Det borde varit dags för en traditionell reformistisk socialdemokratiskt dominerad politik, men så blev det som bekant inte.

I Sverige år 2007 tjänade 74 procent av totalt nästan 6,9 miljoner inkomsttagare under 300 000 kronor om året (SCB årsbok 2010). Merparten av dem har de senaste åren fått blygsamma skattminskningar till priset av en allt otryggare välfärd med bl.a. sämre a-kassa och sjukförsäkring m.m. Samtidigt pågår ett accelererande borgerligt systemskifte i kommuner och landsting som i förlängningen skapar olika lokala skol-, vård- och omsorgsmarknader där enbart de resursstarkaste i slutändan kommer att kunna välja den bästa kvaliteten. De övriga kommer att få boka plats i andra- eller tredjeklasskupén på tåget till den framtida barnomsorgen, skolan, sjukvården eller äldreomsorgen.

Individuell trygghet istället för välfärdssamhälle

Urholkningen av välfärd och arbetsvillkor borde ha gjort det enkelt för ett rödgrönt regeringsalternativ och en enad arbetarrörelse att mobilisera massorna, men det finns allt färre massor att mobilisera. Enskilda löntagare ser sig inte längre som delar av ett kollektiv, utan har i allt större utsträckning vänt kollektiva välfärdslösningar ryggen och istället valt att försöka skapa sig en individuell trygg fristad med hjälp av konsumtion. I ett kort perspektiv verkar det enklare att söka livsmening och trygghet i ett konsumtionssamhälle, även om det ger ett osäkert vardagsliv som ofta vilar på en bräcklig grund av kreditkort och banklån.

För mycket av dagens konsumtion sker som bekant i allt högre utsträckning med lånade pengar som går till bostäder, resor, bilar, hemelektronik etcetera. Under de senaste 30 åren har svenska hushålls skulder i procent av disponibel inkomst nästan fördubblats och uppskattades 2009 till 155 procent och väntas under 2010 nå upp mot 165 procent. Detta skapar givetvis en berättigad privat oro för arbetslöshet, högre räntor och sjunkande bostadspriser främst bland den stora majoritetsgruppen med inkomster under 300 tkr och med små ekonomiska marginaler. Det är mot denna bakgrund inte förvånande att skuldsatta individer inte törs klaga på allt sämre villkor på arbetsmarknaden, de tiger istället för att kunna klara sin privatekonomi ett tag till.

Krympande handlings- och valfrihet

Många skuldsatta löntagare med normala inkomster valde därför också 2010 att istället rösta på de partier som kanske kommer fortsätta att sänka inkomstskatterna med ytterligare några kronor. Då går det förhoppningsvis att undvika en personlig ekonomisk kris ett tag till.

Så en socialdemokratisk utmaning är att skapa en politik som förmår att få alla individuella konsumenter att även se sig som löntagare och medborgare i ett samhälle som faktiskt kan erbjuda den trygghet de försöker att köpa sig med begränsade resurser. Det gäller att kunna tydliggöra att även flera tusenlappar i sänkt skatt inte räcker så långt när den enskilde behöver tandvård, blir sjukskriven eller hamnar i arbetslöshet. Kan vi socialdemokrater beskriva det sammanhållna trygga och öppna demokratiska samhälle vi faktiskt vill skapa tillsammans med det stora flertalet, så ökar socialdemokratins möjligheter att återta initiativet. Så att skapa en insikt om att många av dagens skuldsatta individer i praktiken är på väg mot en nästan lika begränsad handlings- och valfrihet som statarna hade i det gamla statarsystemet är bara en politisk utmaning av många.

 

”Femte gången gillt?

För orsakerna till att socialdemokratin i september 2010 gjorde ett historiskt uruselt valresultat måste även ses i ett mer breddare perspektiv än den växande skuldfällan. Redan efter de första valförlusterna, 1976 och 1979, begicks ödesdigra misstag internt inom partiet. Det blev ingen ordentlig granskning av vare sig den förda politiken eller den interna partidemokratin. Även efter 1991 samt nu senast 2006 års borgerliga valseger och regeringsskifte blev det i realiteten ingen genomgripande eftervalsdebatt inom partiet.

Då, 1976, fanns det inget större intresse för att vilja inse att partiet misslyckats med att skifta politik från en kvantitativ till kvalitativ välfärdspolitik. Fram till dess hade socialdemokratin satsat på en politik som förenklat kan sammanfattas med – mer resurser till de många, mindre resurser till de få. Slutet på denna era var miljonprogrammet, byggandet av 1 miljon bostäder under 10 år som ledde till framväxten av en del av dagens övergivna förorter, som fortfarande rymmer socioekonomiska problem och som nu delvis blivit en rasistisk hävstång för SD:s inträde i riksdagen. De enda riktiga vinnarna efter miljonprogramssatsningen blev i slutändan byggbolagen och dess ägare. Kanske kan den femte valförlusten sedan 1976 äntligen innebära att socialdemokratin förmår att göra en självkritisk utvärdering.

Lär av historien

Den socialdemokratiska framgångsperioden inleddes med statsbudgeten 1933. En budget som under stark påverkan av den s.k. Stockholmsskolan och Keynes ekonomiska teorier, byggde på en expansion av de offentliga utgifterna. Det som gjorde denna budget unik i sin samtid, var en målmedveten satsning på allmän välfärd och infrastuktur. Många sociala reformer påbörjades under denna period samtidigt som bland annat el-, tele- och vägnätet byggdes ut stegvisst och metodiskt. En tydlig statsbudget uppdelad på drifts- och kapitalkostnader blev ett effektivt verktyg i händerna på framsynta och ideologiskt medvetna socialdemokratiska politiker som exempelvis Ernst Wigforss och Gustav Möller.

Denna satsning följdes sedan under efterkrigstiden upp med en målmedveten politik när det gällde bland annat ett ganska småskaligt bostadsbyggande med egnahem och många flerbostadshusområden i form av trevånings smalhus. Även utbildningssektorn från grundskola till högskola samt sjukvården växte under denna period. Satsningar på bibliotek, folkbildning via studieförbund och andra kulturfrågor hade också sin grund i en tydlig socialdemokratisk ideologi. Ska socialdemokratin åter kunna forma politiska visioner och handlingsprogram så bör vi lära oss lite av historien.

Från folkrörelse till kanslihushöger

Redan under 1970-talet började det långsamt att gå utför med partiet, bland de sista mer ideologiskt präglade inslagen finns de första stegen mot jämställdhet mellan kvinnor och män. Sambeskattningen avvecklades 1971 samtidigt som byggandet av daghem påbörjades. Samtidigt började dock partiet skifta karaktär från en folkrörelse värd namnet till att bli alltmer av en försörjningsinstitution. De gamla kommunalpamparna försvann och med dem en del av idéarvet, för även om dessa ljusröda patriarker inte alltid var så demokratiska så hade de oftast dock en politisk idé om att göra det bättre för flertalet. Istället gjorde alltfler ombudsmän och en ny generation heltidspolitiker entré, många av dessa hade och har bara två punkter på den politiska agendan – att erövra makten och att behålla den.

På central nivå ledde valförlusten 1976 till att den så kallade kanslihushögern växte fram och formulerade idéer som egentligen innebar ett totalt avståndstagande från mer än 40 års socialdemokratisk politik. Samtidigt avlöste borgerliga majoritets- och minoritetsregeringar varandra. Intern kärnkraftsosämja och industriell strukturkrishantering gjorde att de olika borgerliga regeringarna inte klarade av att genomföra några större förändringar.

Men 1980-talet blev ändå ett systemskiftets decennium, då socialdemokraterna efter valsegern 1982 släppte loss Kjell-Olof Feldt och hans ”pojkar”, såsom Klas Eklund, Erik Åsbrink med flera. Kanslihushögern genomförde under 80-talet en rad förändringar när det gällde finans-, valuta- och skattepolitiken. Som kronan på verket genomfördes 1991 en skattereform som gynnade arbetsfri kapitalbildning på bekostnad av arbetsinkomster. Hela denna era av förändringar präglades mer av Chicagoskolans nyliberala ekonomiska teorier än reformistisk socialdemokrati.

Till slut kraschade hela denna politik när 80-talets spekulationsekonomi föll samman med finans- och bankkrisen som en tydlig slutpunkt.  Regeringen Bildt försvarade alltför länge den svenska kronan med hjälp av krispaket som den dåvarande socialdemokratiska partiledningen ställde sig bakom. Det svenska folket fick betala yuppiekalaset med arbetslöshet och sämre välfärd.

Därefter följde pensionsuppgörelsen 1994 med de borgerliga som klubbades under i våren i riksdagen samma år och innebar att pensionsfrågan inte blev någon valfråga i valrörelsen 1994. Detta trots att den inom partiet och fackföreningsrörelsen fanns många tveksamma medlemmar. I dag 15 år senare liknar pensionssystemet alltmera ett lotteri, där våra pensionspengar flyttas omkring av anonyma placerare bortom vår kontroll. Det enda som verkar givet på förhand är att låg- och medelinkomsttagargrupper inte kommer att bli vinnare i det långa loppet.

”Januspolitik”

Efter valet 1994 följde sedan den nya perioden av socialdemokratiskt regeringsinnehav som på många sätt var mycket motsägelsefull. Å ena sidan fanns kongressretoriken som ibland påminde om gamla traditioner. Å andra sidan fanns regeringskanslipolitiken som på många centrala områden fortsatte att följa den borgerliga vägen som kanslihushögern börjat staka ut cirka 15 år tidigare.

På 90-talskongresserna talades om återställande av regeringen Bildts nedskärningar och bekämpande av arbetslösheten. Samtidigt i regeringskansliet arbetade flera av kongressdeltagarna för en inflationsbekämpningspolitik som i praktiken innebar ett accepterande av det nyliberala begreppet jämviktsarbetslöshet. Ett annat tydligt exempel på denna dubbla politiska bokföring var när det svenska folket erbjöds att via dyra aktier för andra gången betala för Telia, det tidigare Televerket som de redan betalt en gång via skattsedeln.

Denna januspräglade politik skapade naturligtvis vilsenhet och förvirring bland såväl väljare som partimedlemmar. Internt blev partiet alltmer en arena för förmåns- och arvodesintresserade personer som var och är mer intresserade av makten, än att göra något politiskt av den. Bland väljarkåren ökade intresset för ”soffliggarpartiet”, enfrågepartier och enkla politiska budskap såsom främlingsfientlighet o. dyl.

Socialdemokratin har därmed sammanfattningsvis under tre decennier vandrat från en reformistisk vänsterposition till att bli ett luddigt mittenparti med dubbla budskap. Inför kongresser och val torgfördes en politik, i regeringsställning bedrivs till stora delar en annan politik för att söka behålla eller erövra makten för maktens egen skull.

En liten moderat förflyttning

Några framsynta strateger hos moderaterna såg naturligtvis att det fanns ett gyllene tillfälle att rita om den politiska kartan. Det enda som behövdes var att moderaterna bytte plats med de andra borgerliga partierna och parkerade sig till höger om mitten skuldra mot skuldra med socialdemokraterna och använde samma form av retorik.

Utgången av denna lilla moderata förflyttning har vi nu att ta ställning till och hantera efter två förlustval, 2006 och 2010. Antingen parkerar socialdemokratin i den politiska mitten – högerkanten och fortsätter arbeta enligt arvet från kanslihushögern och blir på sikt ett parti som förmår att samla kanske 10 – 15 procent av rösterna och som då får nära en from förhoppning om en framtida koalition med något/några borgerliga partier. Det skapar tyvärr mera utrymme och tillväxtmöjligheter för ytterlighetspartier av olika karaktär.

En politik för 2014

Eller så är det dags att samla kraft och börja formulera en politik som förmår att utmana och väcka entusiasm och politiskt intresse inom partiet och väljarkåren. En politik för valseger 2014 borde handla om att såväl återuppbygga som att utveckla en del av välfärden kvantitativt som kvalitativt. Mycket av de offentliga tillgångarna i stat, kommuner och landsting har redan eller kommer att ha sålts billigt och vara för dyra att köpa tillbaka efter ytterligare fyra års alliansstyre. Det gäller att inse detta och handla därefter.

Det tvåtredjedelssamhälle som det talades om i samhällsdebatten för några årtionden sedan är här och har i ärlighetens namn skapats av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Skillnaden är att det snart inte är fråga om en tredjedel som har det svårt att få livet och ekonomin att gå ihop, det är inom en nära framtid två tredjedelar som får tuffa vardagsvillkor.

För att åter skapa ett tryggt framtida samhälle istället för dagens räddhågsna samhälle som präglas av vidgade ekonomiska och sociala klyftor krävs mer av politisk eftertanke och diskussion. Då får inte socialdemokratins framtid enbart handla om vilken partiledarkandidat som gör sig bäst i TV-sofforna.

Socialdemokratin måste välja ut de välfärdsområden som ska prioriteras och satsa på dessa med utgångspunkt ur ett tydligt fördelningspolitiskt perspektiv. Det går inte att vrida klockan tillbaka och ge gammal socialdemokratisk politik i repris, varken 60-talets rekordårspolitik eller 80-talets kanslihushögerdoktriner.

Politik istället för marknadsföring

Det gäller att bestämma vilka välfärdsområden som ska bedrivas med offentliga medel och att sätta tydliga spelregler för dessa. Det är dags att skriva ett program för utveckling av den kvarvarande kvantitativa välfärden i en kvalitativ riktning. Ett första steg i denna riktning kan vara att ta reda på hur mycket pengar som behövs för löpande utgifter och framtidsinvesteringar.

En klassisk socialdemokratisk och långsiktig alternativ statsbudget med tydlig uppdelning av drift och kapital kan vara ett första verktyg i detta arbete. Men innehållet och satsningarna måste bestämmas utifrån dagens verklighet och storleken på den gemensamma skattekassa som ska betala alltihop.

Politik får aldrig reduceras till tramsiga frågor om butlers och andra ”fräcka massmedieutspel” eller marknadsföring, sedan må Fredrik Reinfeldt ha hur många ”spin doctors” som helst i statsrådberedningen. Ett reformistiskt socialistiskt parti säljer inte en vara – vi ska bedriva en socialdemokratisk reformpolitik som har lösningar på de mångas behov, vare sig vi bor i större städer, mindre tätorter eller på landsbygden.

Redan 1881 kunde August Palm besvara frågan ”Hvad vilja Sosialisterna?”. Ska det bli en socialdemokratisk regering 2014, måste partiet kunna besvara frågan om vad socialdemokraterna vill idag.  Men då måste partiet tordas se längre bakåt än de senaste åren, dra slutsatser och formulera en ny tydlig politik för framtiden.

 

4 kommentarer leave one →
  1. november 16, 2010 3:25 e m

    Det var en bra analys, konkret och handfast i motsats till många av de professionella eftervalsanalyserna som är vaga i konturen och pratar i allmänna ordalag om det mesta.

    Klart att man inte kan gå tillbaks till en tid som flytt men man bör lära av historien. Vad fungerade bra, vad fingerade dåligt. Vad var det verkligen som gjorde efterkrigstiden till sk rekordår med full sysselsättning, stämmer det att det berodde på att vi exporterade oss till den framgången? Fakta talar emot det.

    Det är med hjälp av att kunna sin historia som man kan kritisera dagens politik. Med bilden av att det var externa faktorer som gjorde att vi hade full sysselsättning under rekordåren ger det bilden av att vi i dag inte skulle kunna föra en politik på liknande premisser som skapar full sysselsättning.

    Är det verkligen så att den förmenta globaliseringen tvingar oss att ha skyhög arbetslöshet och rekordhöga exportöverskott? En annan myt som det behöver slås hål på.

    Men visst går det att vrida klockan tillbaks, dagens politik är ett konkret bevis på det. Vi lever nu i en ekonomisk kontext och teori som är rakt av emulerad på ekonomiska idéer och teorier som fanns före Keynes. Kan man återskapa något dåligt och felaktigt kan man naturligtvis göra det med något som varit bra. Östros förde nyligen fram idéer om incitament för att folk skulle ”vilja” arbeta, i grunden förkeynesianska idéer om att arbetslöshet är frivilligt, folk väljer ”lättja” när det inte finns tillräckliga incitament att arbeta. Att Keynes slog hål på detta nonsens verkar inte ha kommit Östros, Borg etc till kännedom, hade de kunnat historien hade de vetat det.

    Jag förstås inte att man inom S verkar sky även det positiva i sin historia. En svunnen tid kan inte återskapas men bra idéer kan återvinnas. Man slutar inte med att tvätta händerna inom förlossningsvården bara för att det är en gammal historisk kunskap, man säger inte nä sådant kan vi inte hålla på med, vi kan inte göra som man gjorde förr.

    Vänster som begreppet är däremot något som är minst sagt luddigt och skamfilat på många sätt. Man bör förnya språket och ge de politiska idealen nya namn som bättre beskriver och berättar för folk vad man vill. Folk är som jag uppfattandet i grunden för rättvisa och jämlikhet aven om det förstås är subjektiva begrepp. Jag förstår inte heller motviljan för förbättrade ekonomiska villkor för de många [plånboksfrågor], de längst ner har sett sin disponibla inkomst öka med 3,5 % sen början av 90-talet.

    Riksgälden:
    ”Budgeten [2010] är alltså i det närmaste i balans”
    ”Den starka utvecklingen fortsätter 2011 och 2012 då prognosen pekar på ett överskott i statsbudgeten”
    ”Att statsbudgeten visar överskott 2011 och 2012 beror huvudsakligen på ökade skatteinkomster till följd av den starka återhämtningen i svensk ekonomi.”

    (Hur det går med toatal offentlig sektor vet jag inte, det är egentligen det som är intressant, det är det som OECD, IMF, EU etc tittar på. Denna fokus på just statsbudgeten är ett egenartat svenskt fenomen och egentligen är av ringa betydelse för att bedöma hur ”det går” för de offentliga finanserna.)

    Vilket då förstås förutsätter att hushållen fortsätter skuldsätta sig för att konsumera och hålla igång den svenska ekonomin medan det offentliga stramar åt. Sen år 2000 har mer än 60% av bostadskrediterna gått till annat än köp av bostad, Riksbanken beräknar att de senaste åren har hushållen ökat sin disponibla inkomst med 3% per år med belåning. Hade inte de svenska hushållen skuldsatt sig som de gör hade vi haft ännu högre arbetslöshet, att hushållen skuldsätter sig så att landets ekonomi hålls igång är en dålig och ohållbar ekonomisk politik,

    Man kommer att tänka på Greenspan och Bernanke som före krisen pekade på den platta kurvan för inflationen och dito reallöneutveckling och trots det hade man tillväxt i ekonomin, the wizard Greenspan hade utövat magi. Tyvärr verkade man ovilliga att koppla ihop skeendet med den brant stigande kurvan i de amerikanska hushållens skuldsättning. När det nån gång kom upp kontrade the wizard med att det balanserades av ”reala” värden i fastigheter, allt var lugnt.

  2. november 16, 2010 6:34 e m

    Hej Lasse
    Tack för dina kommentar de var intressanta. När det jag läser dina rader om skuldsättning via lån som går till annat än bostäder så slår det mig hur sårbart det ekonomiska läget är. Skulle bostadspriserna börja dala samtidigt som räntorna fortsätter uppåt, så skulle många familjer kunna hamna snabbt i samma situation som våra grannar i de tre baltiska länderna upplever.
    Lars B

  3. Mats Dannewitz Linder permalink
    januari 30, 2011 5:17 e m

    Har läst igenom din analys och håller med om i stort sett allt. Problemet är bara att det inte finns mycket som — såvitt jag kan se — tyder på att S verkligen vill vara ett socialdemokratiskt parti i stället för ett populistiskt parti som i stället för att lyssna på ”rörelsen” satsar på att lyssna på väljarna och anpassa partiprogrammet därefter. Som nån sa: om nu S satsar på att bli ”dom nya moderaterna” så behöver man ju inte gräma sig över valresultatet — den förda politiken blir ju i stort sett densamma.

    Och apropå att lösa de nationalekonomiska problemen med ”tillväxt” i stället för jämlikhet: så småningom kommer naturen och moder Jord ju att slå tillbaka rejält. Och då kommer som vanligt främst de oskyldiga att drabbas.

    • januari 30, 2011 11:22 e m

      Vilken väg socialdemokraterna väljer att gå i framtiden kommer att klarna efter den extra partikongressen i slutet av mars 2011.

      Antingen väljs en ordförande och en partiledning som domineras av dem som vill fortsätta på den inslagna vägen – och då är partiets saga all. Eller så blir det en omläggning av kursen och den ideologiska kompassen kommer fram igen och då finns det trots allt hopp.

      Vi får se vart det bär – jag hoppas givetvis på det sista alternativet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: